Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Jag läser med stor behållning religionsforskaren Simon Sorgenfreis ”Öppna era hjärtan” (Norstedts, 2026). Temat är islams och Sverigedemokraternas parallella resa till att bli Sveriges näst största religion respektive näst största parti. Det är, som författaren påpekar, ingen debattbok, och han lyckas föredömligt väl med detta i ämnen där de flesta skribenters palett tycks bestå av endast två färger: svart och vitt.
Särskilt fastnar jag vid de förklaringar som Sorgenfrei redovisar till islamismens framväxt och radikaliseringen bland delar av den muslimska befolkningen i vårt land. Han påpekar insiktsfullt att det rör sig om två överlappande men inte identiska processer. Det är vanligt att betrakta islamismens spridning som drivkraften bakom radikaliseringen, men det kan lika gärna vara så att redan radikaliserade ungdomar i islamismen söker ett sätt att kanalisera sin frustration över svåra levnadsomständigheter.
Att så kan vara fallet hos oss framhölls redan i en promemoria som diplomaten Ingmar Karlsson skrev 1994, vars rubrik väl sammanfattar budskapet: ”Euroislam eller ghettoislam?”. I texten – som citeras flitigt av Sorgenfrei och återfinns memoarboken ”Ett utrikes liv” (Historiska Media förlag, 2021) – hävdar Karlsson att ett ghettoislam skulle utvecklas i Sverige ”om integrationen misslyckas och invandrare med muslimsk bakgrund känner sig satta under religiöst förmynderi, ghettoiserade och socialt marginaliserade”.
I ett sådant socialt landskap skulle militanta muslimska organisationer lätt kunna frodas och föra sin kamp mot den västvärld som de betraktar som ondskans inkarnation. ”Ett heligt krig och en civilisationernas kamp” skulle då, menade han, kunna bli verklighet och resultera i ett ”ständigt pågående gerillakrig i våra ghettoiserade storstadsförorter”.
Det är en dystopisk profetia som tycks ha besannats, uttryckt genom närvaron av det lågintensiva, småskaliga och vardagliga våldet. Och det är också i linje med hur islamister själva velat se utvecklingen: som framväxten av muslimska enklaver och militanta motståndsfickor i konflikt med den västerländska omgivningen.
Man har lämnat den gamla gemenskapen, men finner sig inte riktigt hemma i den nya – ett dubbelt främlingskap.
Denna ”eländeshypotes” – att fattigdom, utsatthet och marginalisering driver radikalisering och islamism – motsägs dock av en omständighet som Sorgenfrei senare lyfter fram. Om de cirka 300 personer som reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistiska grupper skriver han: ”De som reste var inte utblottade, outbildade, ensamma eller bostadslösa (…) Det rörde sig i stället om unga män, och senare även många kvinnor, som gått i skolan, ofta tagit studenten, som haft familjer, vänner och sammanhang.”
Detta stämmer väl med forskning som kritiserat eländeshypotesen. I ”Understanding terror networks” (University of Pennsylvania Press, 2004) avfärdar Marc Sageman bilden av terrorister som ”fattiga, desperata och godtrogna unga ensamstående män från tredje världen, sårbara för hjärntvätt”. Av 32 analyserade ledande al-Qaida-medlemmar hade 92 procent universitetsutbildning och 86 procent en medel- eller överklassbakgrund – med Osama bin Laden som det mest slående exemplet. Samma mönster återkommer i andra studier och gäller även andra radikala rörelser. Bland bolsjevikernas ledarskikt fanns väldigt få med arbetarbakgrund, och att partiet leddes av en adelsman – Vladimir Lenin – var knappast en tillfällighet.
Förklaringen till detta, som motsäger det enkla eländesperspektivet, är enligt Sorgenfrei – i linje med vad den franske statsvetaren Olivier Roy har skrivit – inte absolut fattigdom utan relativ deprivation och det ressentiment som kan följa av den. Han noterar att många av dem som reste, trots sin bakgrund, ”inte lyckats på arbetsmarknaden, inte haft de arbeten de drömde om när de fortfarande alls närde drömmar om karriär”.
Som förklaring lyfter Sorgenfrei fram diskriminering: ”en Muhammed hade femtio procent sämre chans att få jobb än en Anders, även med identiska meriter”. Slutsatsen blir att relativ deprivation var – och är – utbredd i Sverige.
Denna tes – ursprungligen formulerad av Ted Robert Gurr i ”Why men rebel” (Boulder, Colo. Paradigm Publishers, 1970) – kan hjälpa oss att skilja mellan två fenomen som ofta blandas samman. Å ena sidan islamismens gräsrötter och revoltens ofta spontana fotsoldater, där eländeshypotesen kan ha viss relevans. Å andra sidan det ideologiskt drivna avantgardet – ”yrkesislamisterna” – som, likt Lenins yrkesrevolutionärer, utgör rörelsens ryggrad och är beredda att offra allt för sin utopi.
Denna förklaringsansats är dock knappast helt övertygande. Den riskerar att reducera en mycket komplex företeelse till frustration över utebliven materiell eller social framgång. Dessutom kan den leda till föreställningen att om dessa personer inte hade diskriminerats eller missgynnats, skulle de inte ha radikaliserats. Det är i så fall ett missförstånd av vilka behov som faktiskt står på spel. Det handlar om existentiella behov av en annan art – behov av tillhörighet, identitet och mening.
I ”Ett ord för blod” (Lind & Co, 2023) beskriver Faysa Idle förortens unga som drivna av en ”jakt efter tillhörighet” och en vilja att fly från ”tomheten som åt upp oss inifrån”. Men detta existentiella utanförskap kan bli ännu djupare hos den som är till synes välintegrerad och framgångsrik. Man har lämnat den gamla gemenskapen, men finner sig inte riktigt hemma i den nya – ett dubbelt främlingskap.
Lägg därtill generationsskiften där gamla normer försvagas utan att nya riktigt etableras, och man kan hamna i ett ingenmansland som påminner om Matthew Arnolds berömda ord: ”Vandrande mellan två världar, den ena död, den andra maktlös att födas.”
Denna existens ”mitt emellan” kan ge upphov till både kreativitet och gränsöverskridande, men också till en reaktiv längtan efter absoluta svar. Ett radikalt återvändande till rötterna och livet som blivande martyr kan framstå som mer meningsfullt än tillvaron som välanpassad simulant.
Ingenting av detta skapar automatiskt islamister, än mindre terrorister. Men det belyser de existentiella villkor som kan möjliggöra en sådan utveckling. Erbjudandet om att tillhöra en kämpande global gemenskap och ge livet en transcendent mening kan bli djupt lockande för människor som upplever ett starkt ”obehag i integrationen” – för att travestera titeln på en berömd essä av Sigmund Freud.