Rosanne Cash & John Leventhal
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Blue moon with heartache”. Sämst: För en gångs skull känns en konsert aningen för kort, vilket egentligen inte är något dåligt alls, tvärtom.
En bit in i konserten frågar Rosanne Cash om Sverige kan ta emot ett par flyktingar från USA.
Hon syftar på sig själv och maken John Leventhal. Det är ingen hemlighet var Cash står politiskt i sitt hemland. Ett land som, åter igen, pryglas av nationalism och ett vitt raseri. Hon skakar på huvudet och säger:
”It’s a fucking nightmare, everyday.”
Det finns inget mer att säga. Men det finns också en anledning att versionen av Woody Guthries ”Deportee (plane wreck at Los Gatos)” får en djupare laddning på just den här turnén. Guthrie skrev protestlåten, som från början var ett poem, efter en flygolycka i Kalifornien 1948. Alla 32 personer ombord dog. I media fick den amerikanska flygpersonalen namn och egna porträtt. Resten var mexikanska gästarbetare. De buntades ihop och kallades för ”deportees”.
I det dystra skenet av ICE blir låtens uppgörelse med rasism kusligt aktuell. Johnny Cashs äldsta dotter ser medtagen ut efter att ha sjungit färdigt låten.
Rosanne Cash och John Leventhal har gjort ungefär samma och avskalade föreställning i många år: två röster, två mikrofoner och två gitarrer. Ljudet är enkelt mickat och tar in rummet, vilket ger musiken en extremt lågmäld höjd och rymd. Paret behöver inget mobilförbud. Folk filmar försiktigt och i smyg eftersom minsta lilla skärm som lyser upp mörkret blir ett billarm.
Det är ju inte vem som helst som står på scenen. Få har en lika naturlig tyngd, närvaro, empati och värme som Rosanne. Ännu färre fick lära sig att spela sin första låt på gitarr, ”Bury me beneath the willow”, tillsammans med The Carter Family. Hon är född och uppvuxen i den amerikanska countryadeln, och det märks.
Hon närmar sig varenda klassiker med en sällsynt vördnad och sakral respekt, från Don Gibsons ”Sea of heartbreak” till Lefty Frizzells ”Long black veil”. Rösten tar aldrig över en låt utan tjänar alltid melodiernas syften. Samma gäller för Leventhals gitarrspel som mixar blue grass med Ry Cooder. Mellansnacken och parets underhållande gnabb är lika kärnfullt.
Flera av Rosanne Cashs egna låtar känns fortfarande underskattade. Om inte annat blir det tydligt när hon lugnt och stilla, och med ett helt förbannat liv bakom de olyckliga orden, sjunger refrängen i sin första countryetta i USA: ”Blue moon with heartache”:
”What did I say to make your cold heart bleed this way/Maybe I’ll just go away today.”
Det är så rasande vackert att ögonen immar igen.
John Leventhal bråkar med sin medhörning i en låt. Cash ger upp och slutar spela gitarr eftersom den blivit ostämd under covern på Bob Dylans ”Farewell, Angelina”. Hon glömmer även bort en vers i självaste ”Seven year ache”.
Det gör ingenting. Det blir, i en tid som mest ska vara perfekt och playback, mer levande. Innan just ”Seven year ache” tackar hon publiken med några isande ord som får kvällen att bli ännu mer värdefull:
”Jag är 71 år gammal. Jag tar inget för givet längre. Vi kanske aldrig ses igen.”
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik