Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | RÄTTSSÄKERHET
Rättsfallet Catrine da Costa bär på en dubbel tragedi. Den döda kvinnans anhöriga fick aldrig uppleva att gärningsmannen lagfördes och dömdes. De två misstänkta läkarna och deras familjer fick sina liv sönderslagna av en oprofessionell polisutredning, mediedrev och opinionskänsliga domstolar.
Man kan tycka att fallet idag, efter mer än fyrtio år av ifrågasättanden och kritik, borde kunna läggas till handlingarna. För många framstår troligen regeringens officiella beklagande för en tid sedan och nådegåvan på två miljoner kronor som slutpunkten i en rättsskandal. Men fortfarande återstår flera oklarheter och ansvarsfrågor att utreda.
För läkarkåren och all annan legitimerad personal i vårdyrken innehåller rättsväsendets behandling av Thomas Allgén och Teet Härm oroande frågeställningar av principiell natur. Viktigare i ett mänskligt perspektiv är dock att förföljelsen av våra två före detta kollegor fortsätter, trots regeringens försök att ge dem en symbolisk upprättelse.
Tydligast demonstrerades detta nyligen vid ett tv-evenemang med festklädd publik och hundratusentals tv-tittare, där programledaren hånade Thomas Allgén och Teet Härm från scenen. Efter att först gycklande ha beklagat att ”Allmänläkaren” tyvärr inte kunnat närvara vid galan, så välkomnade programledaren i stället ”Obducenten” med orden: ”Jag visste väl att du hade kapat upp den där kvinnan! Herregud, du skulle aldrig missa en fest!” Och vänd till publiken: ”Obducenten har precis fått ett stort skadestånd. Så det är den här killen som bjuder på drinkar ikväll. Lägg det där ansiktet på minnet!”
I SVT:s gripande dokumentär om fallet häromåret medverkade Teet Härm med pixlat ansikte, eftersom han levt, och fortfarande lever under mordhot och helt enkelt inte vågade framträda i bild. Påståendet att han skulle ha ”kapat upp den där kvinnan” är en allvarlig kränkning både av Teet Härm och av Catrine da Costas anhöriga. Referensen till hans ”ansikte” förstärker hånet ytterligare.
Även i annan media fortsätter misstänkliggörandet. Mest uppseendeväckande är nog att ett av expertvittnena från rättegångarna mot läkarna numera ägnar sig åt att i artikelform och genom försök till politiska uppvaktningar vidmakthålla bilden av Thomas Allgén som brottsling.
Enbart denna fortsatta förföljelse motiverar en offentlig utredning av da Costa-skandalen. Men det finns också andra mer principiella skäl.
Thomas Allgén och Teet Härm har enligt vår bedömning varken fått en rättssäker utredning eller prövning av sin sak. Rättsväsendets ointresse för deras öde är oroande, inte minst med tanke på att antalet anmälningar mot läkare har ökat under senare år. För den läkare som anklagas kan bristfälliga utredningar och rättsprocesser få mycket allvarliga personliga och yrkesmässiga konsekvenser. De riskerar dessutom, som i da Costa-fallet, att undergräva allmänhetens förtroende för både rättsväsendet och läkarkåren.
En genomlysning av bristerna i da Costa-utredningen och åtgärder för ökad rättssäkerhet kommer sannolikt kunna leda till att läkare och även annan legitimerad vårdpersonal i framtiden kan känna ett större förtroende för rättsväsendets hantering av deras ärenden.
I Thomas Allgéns och Teet Härms fall har nu den minst sagt paradoxala situationen uppstått att regeringen framfört sitt beklagande och utdelat en nådegåva till två personer som enligt lagakraftvunna domar i tingsrätt och kammarrätt samtidigt ska anses vara skyldiga till att ha styckat en kvinnas kropp.
Oklarheter som dessa gör det nödvändigt att slutgiltigt och opartiskt granska vad som gick fel i da Costa-fallet, varför alla dessa misstag gjordes, varför domstolarnas bevisprövning anpassades till opinionen, och vad som kan göras för att undvika ett upprepande. Tillsammans med andra medlemmar av Sveriges Läkarförbund har vi inlämnat en motion till Läkarförbundets förestående årsmöte, i vilken vi begär att vår fackliga organisation på nytt uppmanar regeringen att tillsätta en sådan granskningskommission.
Det är inte rimligt att vi i Sverige ska behöva acceptera en rättsordning, där uppenbart felaktiga domar inte kan korrigeras.
Marie Andersson
specialistläkare, urologi, Helsingborgs lasarett
Anders Eriksson
professor emeritus, rättsmedicin, Umeå universitet
Ebba Katsler
ST-läkare, oftalmologi, Skånes universitetssjukhus
Erik Hagman
överläkare, gynekologi, Sundsvalls sjukhus