Företagskonkurserna har ökat lavinartat i Sverige de senaste åren och drabbar samtliga sektorer i olika hög grad. Konkursprocessen fyller en viktig funktion i ett väl fungerande näringsliv och en marknadsekonomi. Konkursförfarandet, som hanteras av en av tingsrätten utsedd konkursförvaltare, ska säkerställa en ordnad avveckling av ett företags tillgångar och mellanhavanden när företaget inte längre kan fullgöra sina åtaganden.
Genom en aktiv och professionell konkursförvaltning kan livskraftiga verksamheter och innovationer bevaras, arbetstillfällen räddas och borgenärer få betalt. Samtidigt kan skatteintäkter säkras, ekonomisk brottslighet upptäckas och motverkas och förtroendet för kreditmarknaden upprätthållas. Rätt hanterad är konkursen därför inte bara en avvecklingsprocess, utan ett verktyg för att tillvarata och återföra värden till både näringslivet och samhället.
Samtidigt pågår en diskussion om vem som ska kunna påverka valet av konkursförvaltare. Detta är en fråga som handlar om förtroendet för hela konkursinstitutet. En konkursförvaltare ska utreda gäldenärens agerande före konkursen och granska transaktioner, undersöka möjligheten till återvinning, bedöma styrelsens ansvar och utreda och anmäla vid misstanke om brott. Om gäldenären agerat vårdslöst ska förvaltaren även ange skäl för näringsförbud. Med andra ord ska förvaltaren kunna rikta krav mot just de personer som i många fall vill påverka vem som utses till konkursförvaltare.
Konkursförvaltaren ska tillvarata borgenärskollektivets intressen, som inte alltid är förenliga med konkursbolaget eller styrelsens intressen. Det är därför svårt att se hur det kan vara lämpligt att styrelsen i ett konkursbolag har ett avgörande inflytande över vem som ska granska styrelsens handlingar som föregått konkursen.
Av konkurslagen framgår att en konkursförvaltare inte får stå ”i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen”. Jäv ska även anses föreligga om det ”i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltarens opartiskhet kan rubbas”. Redan risken att en konkursförvaltare uppfattas som ”gäldenärens val” riskerar att underminera förtroendet för hela konkursprocessen. Borgenärer kan med fog fråga sig om återvinningsanspråk kommer att drivas med samma nit och omsorg.
Kommer misstänkta transaktioner att granskas lika ingående? Kommer lönegarantin för bolagets närstående att prövas lika noggrant? En konkursförvaltare måste inte bara vara oberoende. Han eller hon måste också framstå som oberoende.
Riksrevisionen har nyligen granskat konkursförfarandet och pekat på behov av förändringar för att göra förfarandet mer ändamålsenligt. Riksrevisionen pekade i sin rapport på att möjligheten för gäldenärer att påverka valet av konkursförvaltare utgör en riskfaktor vid ekonomisk brottslighet och missbruk av lönegarantisystemet. Hur ska därför en lämplig ordning för val av konkursförvaltare upprättas?
Seriösa företag som måste och vill agera i tid för att avveckla sin verksamhet innan det riskerar att försämra för borgenärerna måste kunna påverka valet av förvaltare utifrån den tilltänkta förvaltarens förmåga att utföra ett bra jobb. Vid bedömningen av vem som ska väljas till förvaltare ska hänsyn tas till de särskilda förhållandena i den aktuella konkursen, exempelvis konkursens omfattning, gäldenärens verksamhet samt förvaltarens erfarenhet av konkurser av sådant slag. Denna bedömning ska vila på erfarenhet och skicklighet. Att låta valet av förvaltare ske slumpmässigt är därför inte ändamålsenligt, eftersom det riskerar att försämra borgenärernas möjlighet till utdelning.
Konkursförvaltaren arbetar ytterst för borgenärskollektivet. Att ge borgenärerna möjlighet att påverka och föreslå eller godkänna en förvaltare är därför systemriktigt. Vi har redan en modell att inspireras av. Vid företagsrekonstruktion har de större borgenärerna ett reellt inflytande över valet av rekonstruktör. Det har inte inneburit att rekonstruktören betraktas som partisk. Tvärtom bidrar borgenärernas förtroende ofta till att processen fungerar bättre.
En liknande ordning skulle kunna införas även vid konkurs. Domstolen bör även fortsättningsvis fatta det formella beslutet om vem som utses. Men innan beslut fattas bör de större borgenärerna ges möjlighet att tillstyrka eller föreslå en lämplig konkursförvaltare. Det skulle stärka förtroendet utan att ge avkall på domstolens beslut eller tillsynsmyndighetens roll.
När konkurserna blir fler inom samtliga branscher och de ekonomiska brotten mer avancerade behöver Sverige ett insolvenssystem som inte bara utförs rätt utan också uppfattas som rättvist och oberoende. Det är avgörande för förtroendet och tilliten till hela konkurssystemet och ett väl fungerande näringsliv.
Leonardo Merino, grundare och partner på Merino Advokatbyrå