Det har nu gått mer än en månad sedan valet och ännu har vi ingen regering på plats, eller ens i sikte. Att komma till en lösning på regeringsfrågan kokar ner till att Centerpartiet måste lista ut vilken av deras röda linjer, samarbete med Vänsterpartiet eller samarbete med Sverigedemokraterna, som kostar minst.
Det här förstår naturligtvis alla inblandade, och talepunkterna till höger i svensk politik har förändrats från att innan valet klumpa ihop Centerpartiet med vänstersidan, till att nu säga att det finns en bred politisk samsyn mellan Centerpartiet och Tidöpartierna och att Centerpartiet där skulle kunna få igenom stora delar av sin politik.
Det är inte fel i sak. Det är sannolikt så att Centerpartiet skulle ha lättare för att få igenom flera förslag som rör företagens villkor, med minskat regelkrångel, moderniserad arbetsrätt och lägre arbetsgivaravgifter såväl som förslag som rör skattepolitiken, som höjda grundavdrag på arbetsinkomster och lägre skatt på arbete generellt, i ett samarbete högerut.
Men politik är inte en matematisk övning som kan göras så enkel att man ser till vilket regeringsalternativ som kan pricka av flest av de egna förslagen. Olika förslag har helt enkelt olika tyngd. De betyder olika mycket för väljarna.
Låt mig ta två exempel på centerpartistiska förslag för att förtydliga.
Centerpartiet vill både avskaffa föreläsningskravet vid gårdsförsäljning och slopa lönegolvet för arbetskraftsinvandring. Det förra är en onödigt krånglig regel som går att göra sig lustig över, det senare är inte bara samhällsskadligt med en magnitud som vida överstiger föreläsningskrav för att få sälja vin, det säger också något om synen på statens roll, och på människor i stort. Det är en principiell fråga av betydelse för många liberaler.
Att föreställa sig att det går att lägga antalet politiska förslag i en vågskål och se åt vilket håll det tippar, höger eller vänster, är alltså en alldeles för banal analys. Den bortser helt från förslagens innebörd och principiella tyngd.
Jag tror mycket väl att centerpartistiska väljare skulle kunna acceptera ett samarbete där också Sverigedemokraterna ingår, kanske till och med ett där sverigedemokrater får ministerposter. Men då räcker det inte med sänkta arbetsgivaravgifter och några slopade regler. Det kräver att Sverigedemokraterna tyglas.
Centerpartiet måste få igenom stora vinster som de kan visa upp. Och om samarbetet ska vara åt höger, tillsammans med Sverigedemokraterna, måste vinster kunna visas upp inom migrationspolitiken som Centerpartiet ägnat mycket av de fyra senaste åren att profilera sig inom.
Sverigedemokraterna skulle alltså behöva backa på för dem viktiga vinster och kärnfrågor, och det är en röd linje som jag är övertygad om att de varken kan eller vill överge, alldeles oavsett hur många av deras övriga förslag som de skulle kunna få igenom.