Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
USA:s europeiska allierade vet nog knappast vad som är värst. Att höra försvarsminister Pete Hegseth håna deras uppoffringar i kriget i Afghanistan? Att se hur utrikesminister Marco Rubio sprider osanningar om nedstängningen av Starlink i Ukraina? Eller att bevittna hur den fria världens ledare glatt upphäver sanktioner mot Ryssland?
Ett alternativ är att sitta still i båten och hoppas att räddningen kommer i och med nästa månads mellanårsval. Ett enormt nederlag för Donald Trump skulle kunna innebära förändringar i amerikansk inrikespolitik. Men den som drömmer sig tillbaka till Bidens och Obamas tid får nog försöka föreställa sig något mindre rosenskimrande.
Det ligger nära till hands att hemfalla åt rent raseri: Hur kan Trump inte inse att Ukraina är offer för rysk aggression? Hur kan Hegseth inte förstå att allianser är det som gör USA till en supermakt? Hur kan Rubio inte begripa att ett opålitligt Starlink väcker frågor om samtliga amerikanska teknik- och vapensystem – kommer de att fungera när de behövs?
President Zelenskyj och det ukrainska folket må förlåtas för att de öppet visar sin vrede mot smutskastning och sluskbeteende. Men övriga Europa bör avstå från att hemfalla åt självrättfärdighet och i stället hantera både gamla och nya misstag som gjort oss sårbara för påtryckningar och förnedring från Washington, Moskva och Peking.
Europas makthavare kan redan göra precis vad som krävs för att säkra sina länder i närtid.
Kryphålen i de europeiska sanktionerna, som håller liv i Putins krigsmaskin, skapades inte av Trump och hans hejdukar. Inte heller är det amerikanernas fel att européerna har snålat och strypt innovation på försvarsområdet under flera decennier. USA har inte skapat den kriminaliserade, nihilistiska underklass som nu begår upplopp i Frankrike och Italien. Det är inte amerikaner som röstar på Kreml- och Kinavänliga Alternativ för Tyskland. USA tvingar inte Europa att vela och tveka kring att använda 200 miljarder euro i frysta ryska banktillgångar för att hjälpa Ukraina. Allt detta bottnar i brister och naivitet i europeiskt beslutsfattande, över lång tid.
Europas makthavare kan redan göra precis vad som krävs för att säkra sina länder i närtid. De behöver avskräcka Kreml från gråzonskrigföring genom att visa sig beredda att slå tillbaka hårt. Det skulle hjälpa om allmänheten fick veta hur pass omfattande sådant sabotage och sådana påtryckningar faktiskt är, och hur de tar sig uttryck. När en förövare pekas ut ökar viljan att slå tillbaka. Men incidenter av det här slaget tystas ned och ignoreras i alltför många länder.
Viktigast är dock att Europa fortsätter att bistå Ukraina med hopp, vapen och pengar. EU:s ledare, som företräder en av världens största ekonomier, har nu bett kommissionen undersöka finansieringslösningar för det kommande året. Det finns växande stöd för lånefinansiering med ryska tillgångar som säkerhet, bland annat från tyskt håll. Men klockan tickar: Trumpadministrationen är också intresserad av pengarna. Och den ytterhögerregering som eventuellt tillträder i Frankrike efter valet i maj kan lägga in sitt veto mot sådana lösningar.
Långt större faror väntar om den sortens eftergivenhet och splittring får fortsätta råda. För stunden är ukrainarna Europas mänskliga sköldar. Om det ukrainska försvaret brister, kommer ett triumferande, krigserfaret Ryssland ge sig ut på jakt efter nästa offer, samtidigt som USA kan välja att ställa sig bakom vinnaren, hellre än förloraren. Europas främsta problem är just nu brist på viljestyrka.
Översättning: Jesper Sandström
Läs även