Det finns bara ett sätt att vända den negativa trenden: Att politikerna vågar gå mot strömmen.
Om man lägger höstens rapporter från Pisa och Sveriges Stadsmissioner bredvid varandra framkommer ett mönster: När det krisar är vi som nation dåliga på att fånga upp de svagaste som bäst behöver samhällets stöd.
Det märks på att andelen som lever i materiell och social fattigdom ökade från cirka 3 till 7 procent mellan 2021 och 2025, enligt årets Fattigdomsrapport, bland annat på grund av lågkonjunkturen med stigande arbetslöshet och högre matpriser. Ytterligare ett par procentenheter hade svårt eller mycket svårt att få ekonomin att gå ihop i fjol. De mest utsatta var ensamstående med barn. Och det här handlar alltså om absolut fattigdom, inte om att någon fått det sämre relativt sett.
Utfallet vittnar om att politikerna, trots att de inför valet 2022 lovade att inte lämna barnfamiljerna i sticket, tycks ha missat många av dem som verkligen löpte risk att tvingas hoppa över falukorven i slutet av månaden.
Det är inte bara olyckligt för enskilda. Den ökade fattigdomen illustrerar också den felprioritering som gjorts under mandatperioden, där pengarna snarare har använts för breda satsningar till stora grupper än för riktad hjälp där den verkligen behövs. Inte minst eftersom en betydande majoritet i Sverige hade en ekonomisk standard som klassades som hög eller medel 2024 – och alltså nog hade fått ihop till matkassen i alla fall.
Samma brist på träffsäkerhet syns i Pisarapporten, som mäter 15-åringarnas kunskaper i bland annat läsförståelse och matematik. Där, precis som många gånger förr, är det tydligt att svensk skola inte är i närheten av att klara sitt kompensatoriska uppdrag.
Resultaten skiljer sig markant mellan elever med relativt låg respektive relativt hög socioekonomisk bakgrund. Bland de med låg når nära hälften inte upp till en grundläggande nivå i matematik och det ser nästan lika illa ut för läsförståelsen, medan de med hög presterar betydligt bättre.
Inget av detta är följden av en naturlag. Både skolresultaten och andelen i fattigdom är till stor del konsekvensen av politik. Och även om ingen i teorin säger sig vilja ha det så här, är inställningen i praktiken en annan.
Fjäsket för medelklassen har skett i bred enighet. Skolsegregationen vågar de flesta knappt ta i med tång. Och i januari 2027 införs Tidöregeringens bidragstak, som kommer att slå hårt mot de fattigaste barnfamiljernas ekonomi.
Den som verkligen vill vända utvecklingen måste alltså gå mot strömmen. Alternativet är fler liknande resultat framöver – när det är dags för rapportsläpp igen.