Så bra är ”Clayface”
Genre: Body horror (USA).
Av: James Watkins.
Med: Tom Rhys Harris, Naomie Ackie, Max Minghella, David Dencik, Rob Brydon.
Längd: 1:48.
Från: 15 år.
Premiär: På bio 23/10.
Body horror om en inte jättekänd Batman-skurk. Det är trots allt en vågad vändning för James Gunns ännu relativt nystartade DC Comics universum. Men kanske är det helt rätt. Succén för ”Lanterns” på HBO pekar på ett sug efter mognare och mörkare serietidningsberättelser, och ”Clayface” är bitvis ogenerat rå. Allt i ett Gotham som badar i neon och grunge.
Men Matt Hagen (Tom Rhys Harris) har kravlat sig ur barndomens rännsten till en position som firad filmstjärna. Publiken älskar hans välskulpterade utseende, vilket blir smärtsamt tydligt den dag han förlorar det. Efter en festnatt ute, så hamnar Matt i onåd hos en maffiaboss (en iskall David Dencik) som kalkylerat skär sönder hans ansikte. Scenen är så ohygglig att jag ibland måste titta bort.
Ex antal svängar i den rekonstruktiva kirurgin senare, så är Matt både utfattig och desperat. Han insisterar därför på att bli försökskanin hos en doktor Caitlyn Corr (Naomie Ackie), vars välmenande experiment med att injicera nanoceller börjar med underverk och slutar med katastrof.
Med ett manus skrivet av Mike Flanagan (”The haunting of Hill house”), så är Clayface en ovanlig originstory. Inte bara för att den är så brutal. Att det mesta av våldet utspelar sig i någons ansikte, komplett med blottat brosk och hyvlade skinnslamsor, är svårt att skrapa bort från näthinnan. Också för att Matt, i takt med att han muterar till Clayface, börjar att han utsätta även sig själv för övergreppen. Uppenbart försöker han bli älskad, om inte av andra, så i alla fall av sig själv. Men känslorna på insidan sipprar igenom, och i surrealistiskt flytande scener så skiftar Matts ansikte skepnad mellan dem han hatar och dem han älskar. Det är vid något tillfälle rentav vackert och romantiskt, men mestadels är det obehagligt och liksom skrämmande bekant.
Matt är i någon mån ett fall av looksmaxxing som spårat ur, där gränsen mellan en Batmanskurk som blivit beroende av nanoceller och en ung man som bankar sönder sina egna ansiktsben med hammare plötsligt känns hårfin. Ingen kroppsskräck kan liksom kännas överdriven i en verklighet där kändisarna redan opererar bort sitt ansiktsfett, medan vanligt folk betalar dyrt för att blästra ansiktet sårigt med CO2-laser.
Det gör detta till en initialt oväntat skönhetsfilosofisk film som inte övertygar riktigt hela vägen. Den sista uppgörelsen på nattklubben är visserligen briljant action, medan mycket på mitten tenderar att bli repetitivt och lite svajigt i ett trevande mellan experimentell och traditionell superskurksfilm. Men som helhet känns ”Clayface” som ett lyckat, men absolut barnförbjudet, äventyr i Gotham city.