DN Debatt. ”I svensk välfärd är du och jag ofta bara en kostnad att begränsa”
DN DEBATT.
Skattepengar ska ju användas ansvarsfullt, även inom skola, vård och omsorg. Men svensk välfärd har kantrat: när människa ställs mot budget tippar vågskålen ofta över till mammons sida. Till vilket moraliskt pris? Att hålla budget kan inte vara det enda måttet på gott ledarskap, skriver företagsekonomen Louise Bringselius.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Svensk välfärd har under lång tid präglats av stark tonvikt vid den ekonomiska styrningen. Det har bidragit till kostnadskontroll, men också skapat en allvarlig baksida: läkare, lärare, socialsekreterare och offentliga chefer lär sig att betrakta människors behov som kostnader som ska begränsas. Skattepengar ska självklart användas ansvarsfullt och varje verksamhet måste förhålla sig till begränsade resurser. Problemet är att ekonomin gradvis har blivit en överordnad moralisk prioritering.
Läkemedelsområdet är ett exempel. Enligt Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ligger de svenska listpriserna på läkemedel utan generisk konkurrens omkring 18 procent under det europeiska genomsnittet. Det kan låta som en framgång, men i en tid när länder konkurrerar om nya behandlingar spelar också betalningsviljan roll. Om Sverige konsekvent pressar priserna hårdare än andra länder kommer dessa marknader att prioriteras först. Då får svenska patienter vänta längre på behandling.
Samma logik återkommer i skolan. Där har besparingskrav pressat fram större elevgrupper, större skolor och mindre marginaler. Det minskar personalens möjligheter att se den enskilda eleven, upptäcka psykisk ohälsa eller fånga upp den som kanske håller på att glida in i kriminalitet. Det är svårt att se hur samhället sedan kan förvånas över lärarbrist, skolfrånvaro och otrygghet. I dag behövs stärkta relationer och en känsla av moraliskt ansvar för varje barns välgång.
Inom sjukvård och äldreomsorg har professionerna lärt sig att fungera som grindvakter för att hålla nere kostnader. Vad människan behöver blir mindre viktigt när chefer främst följer upp på genomströmning och ärendebalanser, snarare än på upplevd kvalitet eller nöjdhet. Läkaren kan få starka incitament att avgränsa sitt ansvar eller försöka föra kostnaden vidare. Inom äldreomsorgen har exempelvis kommuner och regioner länge kämpat för att lämpa över kostnader för vård av multisjuka äldre på varandra.
Det mest allvarliga är vad detta gör med den professionella etiken. En offentlig chef som ständigt utvärderas på ekonomiskt utfall lär sig snabbt vad organisationen faktiskt värderar och för sedan denna prioritering vidare. Om ekonomi väger tyngre än kvalitet, rättigheter och mänskliga behov förändras kulturen. Det som från början upplevdes som ett moraliskt dilemma blir så småningom en självklar prioritering och relationen till människan blir transaktionell, som ett anonymt utbyte av varor och tjänster.
Det handlar inte om att pengar saknar betydelse. Offentliga resurser är begränsade och måste användas klokt. Men budgeten är ett medel för att fullgöra ett samhällsuppdrag. Den är inte uppdraget självt. Dessutom finns en kostnad för att inte hjälpa. Vid besparingar är det vanligt att kostnaden bara flyttas till en annan del av systemet eller skjuts upp. Då kan den bli desto dyrare och ta formen av sjukskrivningar, social utslagning, arbetslöshet, kriminalitet och missbruk. Men det värsta är konsekvenserna i mänskligt lidande.
Vi behöver därför återupprätta en enkel princip i offentlig verksamhet: människan är inte en kostnad som ska minimeras, utan en rättighetsbärande individ. En budget i balans är ingen framgång om verksamheten samtidigt misslyckas med sitt grunduppdrag.
Ekonomismen, det vill säga fixeringen vid ekonomi och effektivitet, har förändrat vårt sätt att förstå ansvar i grunden. Om ekonomiska avvikelser leder till omedelbar uppföljning medan brister i kvalitet, kontinuitet och mänsklig värdighet inte leder till samma respons, kommer ekonomin ofrånkomligen att väga tyngst i besluten. Då spelar det ingen roll att rätten till integritet och värdighet skyddas av våra mänskliga rättigheter.
Det finns flera saker vi kan göra.
1. Vi behöver tala om mänskliga rättigheter i vardagen. Regeringsformen anger att varje människa har rätt till frihet och värdighet. Då duger det inte att tala om människor som genomsnitt eller att blint följa rutiner, oavsett hur det drabbar individen.
2. Offentliga chefer måste utvärderas mer på kvalitetsaspekter och på medborgares upplevelser av kontakten med verksamheten. Att hålla budget kan inte vara det dominerande måttet på gott ledarskap.
3. Konsekvenserna av besparingar bör följas upp såväl över tid som över organisationsgränser. Det är ingen samhällsekonomisk besparing om en kommun minskar sina kostnader genom en åtgärd som några år senare leder till högre kostnader för sjukvård, kriminalvård eller socialförsäkringar. Stat, kommun och region måste kroka arm. Det gäller även vinstdrivande statliga bolag.
4. Professionerna måste axla sitt moraliska ansvar för medmänniskan – och arbetsgivare måste ge dem utrymme att använda sitt omdöme för att hjälpa dem man finns till för, även om det kan komma med en kostnad. Varje individ ska betraktas som en rättighetsbärare, snarare än som en belastning.
En budget är ett verktyg. När organisationen börjar betrakta en elev, en patient eller en äldre människa främst som en kostnad har verktyget fått makt över uppdraget och vi har tappat vår moraliska blick. Det riskerar att leda till ett hårt och farligt klimat i samhället. Och en budget i balans är ingen framgång om det sker till detta pris. Effektivitet måste åter bli ett medel för verksamheten – inte ett överordnat mål. Den offentliga sektorn ska i första hand värna om människors rättigheter.