Michael Verdicchio
Pojken med nallen. De gömda barnen – och kampen som förändrade Sverige. Norstedts. 382 sidor.
Andreas Ekström är medarbetare på kultursidan.
Den göteborgsbaserade reportern Michael Verdicchio har tidigt i yrkeslivet gjort sig ett namn som enveten och prisbelönt grävare. Hans mest kända avslöjande på senare år, då tillsammans med kollegan Anna Ekström i Göteborgs-Posten, är helt säkert den makalöst underhållande politikerskandalen i Alingsås – så svart i sin nihilism att den har blivit teaterpjäs.
Boken ”Pojken med nallen” är hans debut som författare. Genom en familjs personliga öden berättar Michael Verdicchio om staten Sveriges sorgliga förflutna i behandlingen av intellektuellt funktionshindrade, och andra som på lösa grunder ansetts inte passa in i mallen för hur en människa ska vara.
Fokus ligger på Stretered, den numera nedlagda anstalten i Kållered strax söder om Göteborg. Som mest bodde 700 barn och unga där, ofta misshandlade eller neddrogade. När jag växte upp inte långt därifrån var Stretered ett ord, grammatiskt töjbart, som sades barn emellan. Är du STRET eller? Man kunde rikta det mot sig själv också: ”nej fan, jag glömde nyckeln! Stretered!”.
Dumbom. Dåre. Idiot.
Boken kan alltså läggas till samlingarna i en ganska djupt beforskad del av vår historia, där akademiska och journalistiska ansträngningar har lärt oss om tvångssteriliseringarna, de vidriga Vipeholmsexperimenten i Lund och skallmätning på akademisk nivå.
Verdicchio tar en risk genom sin personliga ansats. Det han skildrar – Sveriges syn på funktionshinder i relativt modern historia – är ju långt viktigare än hans egen relation till en bortgången funktionshindrad man som han har varit assistent för. Samtidigt vet förstås författaren, som till vardags arbetar på en dagstidningsredaktion där mätning ligger till grund för nästan alla publicistiska beslut, hur han ”måste” göra. Det inledande kapitlet, om en bortlämnad liten grabb utan fungerande ögon som hittar liv vid pianotangenter, kommer åt mig lika mycket som någonsin Astrid Lindgren. Det är suveränt skrivet.
Jag förstår samtidigt att Verdicchio och hans förlagsredaktörer har lagt kraft på att slipa ner läsmotståndet i detta stoff av ett annat skäl: det man får veta är tungt att bära. På Stretered fanns ett talesätt. Först konfirmationen, sedan blindtarmen. Det sa man till barnen, för att få i väg dem till sjukhuset under lugna former.
Men det var inte blindtarmen som skulle tas bort. Det var sädesledare som skulle kapas. Äggledare som skulle snörpas igen. Så var det ända in på sextiotalet.
Alla vet vad man menar när man säger Vipeholm. Vilken tidsanda, vilken kultur och vilken selektiv människosyn som möjliggjorde denna oerhörda vanvård. Det bör efter den här boken bli precis samma när någon säger Stretered, dit barn lämnades bort under hårt tryck från gamla tiders mödravård och fattigvård. Och personer som den nu bortgångne slöjdläraren Åke Martinsson, vars kamp man får följa i Michael Verdicchios bok, de som drev Sverige framåt som modernt land under sjuttiotalet då synen på detta började vända – de bör få stå staty som tack.
Författaren har gett sig i kast med något väldigt svårt, och förtjänar verkligen beröm för den spända bågen.
Kanske lyckas han inte riktigt med allt. Berättarglädjen i delarna om krigstidens Göteborg är smittande, ända tills man inser att mycket kunde ha strukits, eftersom det som skildras så fint inte alltid har med huvudsaken att göra. Stilen kantrar över rätt ofta med sin eviga staccato, inte minst när reportern och hans känslor klampar in framför huvudpersonerna. Dialogernas exakthet tvivlar jag på, och framför allt är genrebeteckningen ”dokumentärroman” olycklig. Det han har att berätta är alldeles för journalistiskt och politiskt viktigt för att jag som läsare ska behöva fundera på vad som är sant och vad som bara nästan är det.
Men ett vet jag: texten har nerv. Jag läser hellre den här boken, med sina brister, än något defensivt traditionellt. Och jag väntar med spänning på vad det offentliga Sverige, med sina vuxna i rummet, sina plikttrogna tjänstemän och sina ansvarstagande förtroendevalda, har att säga om den.
Boken slår an något i tiden. Det viktigaste en sådan här berättelse kan göra är kanske att få en samtida läsare att tänka:
Vad är det vi gör just nu, i våra dagar, som framtiden kommer att reagera på? Minns ni 2026, när ledande opinionsbildare blåste på med drömmar om ett etniskt renare rike? När vissa tonåringar åkte ut ur landet för att aldrig mer släppas in igen, trots att de talade östgötska och gotländska och värmländska? När vissa människor ansågs olämpliga att rösta?
Kanske en idé till Michael Verdicchio, för ett bokprojekt någon gång på andra sidan 2050. Även till den boken kan det förmodligen fungera rätt bra att utgå från personliga öden.