Carl Cederström
Kontoret. En historia om arbetsplatserna som formade Sverige. Albert Bonniers förlag. 380 sidor.
Dan Hallemar är kritiker på kultursidan.
Att läsa sig igenom fyrahundra år av kontorshistoria är en klaustrofobisk upplevelse. I ”Kontoret – en historia om arbetsplatserna som formade Sverige” tecknar Carl Cederström rastlöst och citatspäckat en fyrahundraårig resa med manschettbyråkrater, kontorsråttor, moduler, managementkonsulter och mobila kontor.
En värld vars ständiga moderniseringslogik i och med pandemin kom att ifrågasättas för första gången på riktigt med frågan: Vad gör vi egentligen här? Boken ställer också den mer provokativa frågan: Vad har kontorslivet gjort med oss, vilka har vi blivit och varför?
Något svar får vi inte, men tanken väcks och Cederström skriver att ”när man överblickar kontorets långa historia, från stormaktstidens ämbetsverk till dagens hybridkontor, är det svårt att dra någon annan slutsats än att människan har kontoriserats”.
Sen kan man göra vad man vill med den insikten.
Kontorskultur och kontorsbyggnader och deras skiftande idéer framstår i efterhand gärna som en smula löjliga. Det verkar ligga inbyggt i varje generations vilja att förnya kontorsarbetet, inte minst genom arkitektur. Inom arkitekturen åldras nog inget sämre än ett kontor som en gång ansågs modernt. Inte ens restauranger. Begreppet tidlöst finns inte här. Varje kontors öde är att spegla sin tid på ett sätt som gärna blir en skrattspegel. Oavsett om det är det tidiga 1900-talets trälhav av sekreterare eller 1960-talets kontorslandskap med gröna växter och gym i källaren. Men detta gäller inte minst den tid som nyss passerade, där först gränserna för vad ett kontor skulle suddas ut till något som kunde likna en lyxig fritidsgård och sedan det mer ekonomiskt påkallade, cyniska och till synes oälskade aktivitetsbaserade kontorslandskapet där ingen skulle känna sig säker på sin plats.
Ännu en fråga framträder i back-skrattspegeln: Vad höll vi på med?
Det finns mycket kul i källorna visar Cederström. Man skulle veta sin plats i det sena ”rangsjuka” 1700-talet. Linkedin eller Instagram hade inte flugit här, då det fulaste en tjänsteman eller ämbetsman vid denna tid kunde ägna sig åt var att överdriva sin egen betydelse eller skryta om sin frukost och sitt goda vin.
Kontorsarbetets dysterhet är en kliché, men övergången mellan det gamla 1800-talet och det industrialiserade 1900-talet tycks ändå oöverträffad som exempel på nermald människokraft, med arbetare som ”en välsmord maskindel i tariffkontorets människomaskineri”, som Hugo Öberg formulerade det i sin succéroman ”Det stora kontoret” (1909). Telegrafkontoret och SJ var två samtida varnande exempel, med en tiodubbling av sin kontorspersonal under slutet av 1800-talet, där medarbetarna bokstavligen dog i ”sinnessjukdom” eller av ”sjukdomar i nervsystemet”. Gick de helt enkelt in i väggen när de attesterade räkningarna?
Det är som ni hör, gott om speglar. Men hur gör man för att faktiskt förstå och gå bakom denna spegel?
Cederström gör ett gott jobb i att behålla forskarens objektiva blick, men urvalet av citat och bilder framhäver främst människans litenhet och obetydlighet och den inte sällan vilsna chefsmaktens hopplösa fåfänglighet.
Bäst blir beskrivningen av tiden under 1900-talets första decennier. Här är politiken närvarande, samhällsbygget, kontorsarbetarnas relation till arbetarrörelsen, nationalsocialisternas lockande budskap för en hunsad kontorsklass. Fönstret öppnas, perspektivet lyfter, vi får syn på oss själva och samhället runtomkring.
Ju närmare vår egen tid vi kommer, desto mer instängd blir skildringen, upptagen av det tomma och lite löjliga i idén om kontoren. Samhället försvinner och de arbetande människorna är märkligt frånvarande annat än som just kuggar i ett lite obegripligt maskineri eller i en ytlig scenografi. Det blir många siffror, experter och andrahandskällor, i stället för en verklig inlevelse och förståelse för platserna. Mest drabbar detta hur arkitekturen beskrivs.
Om till exempel skildringen av televerkets kontorshus i Farsta, byggt på 1960-talet, ska vara begriplig kan man inte bara hänvisa till prefabricerade betongelement, moduler och sedan till betongrektanglar igen, utan att också berätta att husen fick de mest egensinniga och fantasifulla trädgårdar som modernismen skådat, ritade av Sven Olov Nyberg. Där fanns en verklig omsorg.
Det påminner om ensidiga skildringar av bostadsområden från 1960-talet och en föreställning om människan som ofri och lite lurad.
Det är inte osant, men lite ointressant och enkelt om man vill förstå relationen mellan människor och de miljöer de rör sig i. Det mesta med kontor kan göras löjligt, det är inte svårt och det vet alla som någon gång varit på ett. Det räcker att säga ”spontana möten” så fattar alla.
Det blir till slut lite som att försöka förstå hemmet som plats genom att bara läsa mäklarannonser. Nyanserna går förlorade, människorna sjunker in i tapeterna, kvar ligger de fåfänga apelsinerna i veckans fruktskål.