Valrörelser tenderar till att lyfta fram skillnaderna mellan partier och block, men det finns förutsättningar för breda politiska överenskommelser inom flera av de viktiga framtidsfrågorna. Försvars- och säkerhetspolitiken har visat att det är möjligt.
Det handlar om tre övergripande reformområden: skattesystemet, energipolitiken samt kompetensförsörjning och arbetsmarknad. Rätt utförda adresserar dessa reformområden centrala delar av flera angränsande politikområden, som klimat, miljö och AI. Graden av samsyn bland experter och politiker varierar inom dessa tre breda områden men kan med en dos välvilja anses vara tillräckligt god för att kunna inleda seriösa diskussioner kring breda överenskommelser.
När det gäller skattesystemet finns en samsyn bland ekonomer kring behovet av en reform även om det givetvis finns olika förslag, men det borde gå att hitta någon form av bottenplatta för breda överenskommelser. De flesta ekonomer anser att målet bör vara ett enklare skattesystem med bredare skattebaser, där skatten på arbete hålls nere samtidigt som beskattningen i högre grad riktas mot konsumtion, fastigheter och miljöbelastning.
Man kan tex tänka sig lägre skatt på arbete i utbyte mot högre moms på klimatskadlig konsumtion likt det Laghum-modellen (en modern form av grön skatteväxling) förespråkar. Det är samtidigt svårt att motivera att fastighetsbeskattningen även fortsättningsvis ska vara undantagen från en bred skattereform och ränteavdraget bör gradvis fasas ut, till exempel genom en avtrappning under tio år, vilket är politiskt svårt men ekonomiskt viktigt och kan därför bara uppnås i en bred enighet.
Inom energipolitiken var det under föregående mandatperiod relativt nära en bred överenskommelse och en gemensam utgångspunkt bör vara att säkerställa mer elproduktion på både kort och lång sikt samtidigt som systemets robusthet stärks. Det borde vara möjligt att få till en bred och långsiktig nationell plan för kärnkraft och havsvind med tydliga spelregler för finansiering och statligt stöd i form av kreditgarantier och liknande.
Den kanske största samsynen finns sannolikt kring behovet av ambitiösa satsningar på kompetensförsörjning och arbetsmarknad. Det handlar om behovet av bättre matchning mellan utbildning och arbetsmarknad, kraftig expansion av yrkeshögskolan, fokus på livslångt lärande, effektivare arbetsmarknadsintegration och ungas förutsättningar på arbetsmarknaden samt åtgärder mot långtidsarbetslöshet. Här tangeras oundvikligen strukturella faktorer som demografi, automatisering och AI.
Ingen av dessa reformer är enkla. Men om nästa mandatperiod ska bli ihågkommen för något mer än tillfälliga plånboksåtgärder är det ungefär här arbetet måste börja. Och, inte minst viktigt, Sverige behöver en ambitiös reformagenda för att befästa sin position som ett av världens mest konkurrenskraftiga och välmående länder.
Marcus Svedberg, chefsekonom Folksamgruppen