Den 7/10 presenterades slutrapporten för ”Min barnmorska”. Regionstyrelsen (ordf. Moderaterna) skapade pilotprojektet för att förlossningsrädda kvinnor skulle få mer stöd och kontinuitet före, under och efter förlossningen.
Jag är själv inskriven i ”Min barnmorska” och väntar mitt andra barn. Min första förlossning gick snett. Jag fick en allvarlig vårdskada, genomgick tre operationer och hade fruktansvärd smärta. Medicinerna gjorde att jag inte kunde amma min nyfödda son. Orelaterat till vårdskadan fick jag också en autoimmun sjukdom, utlöst av förlossningen.
Slutrapportens resultat var väntade. Precis som i liknande projekt redovisas goda resultat för patientupplevelse, trygghet och kontinuitet. Modellen är uppskattad av både kvinnor och barnmorskor. Arbetssättet är säkert men kostar pengar. Det finns heller ingen hälsoekonomisk utvärdering ännu.
Trots väntat resultat valde sjukhusstyrelsen (ordf. Moderaterna även där) att inte permanenta projektet. Motiveringen var ideologisk: pengarna ska användas för att stärka hela förlossningsvården, inte ett fåtal föderskor.
Det är en rimlig motivering. Men varför genomfördes då det här projektet från början? Varför sa inte den borgerliga ledningen i sjukhusstyrelsen till sina partivänner i regionstyrelsen att det aldrig skulle bli någon permanentning, oavsett om resultaten blev exakt som väntat?
Det är tio barnmorskor det handlar om. Tio anställda som med passion drivit det här och som nog alla undrar vart de ska ta vägen nu. Vad var poängen med det? Jag ska föda i februari. Projektpengarna räcker bara till årsskiftet. Kommer någon av projektets barnmorskor att jobba kvar när min nästa son föds?
Kortsiktig finansiering är ett enkelt sätt att bränna ut personal och skapa otrygghet för patienter.
Ett tillfälligt hopp som sedan släcks.
Lisa Roos Norrgren