Mellan 1987 och 2010 var Sverker Olofsson och ”Plus” en företagares värsta mardröm.
SVT:s konsumentmagasin fokuserade på privatekonomi och vanliga människor som upplevde att de blivit lurade när de köpt något. Programmet kunde handla om allt från krångliga abonnemang och billiga skrivare med dyrt bläck till rena produkttester och jämförelser.
– Man ville inte hamna i programmet, och man ville framför allt inte hamna i tunnan, säger Sverker Olofsson, 79.
Men trots att få svenska programledare är lika förknippade med ett program ville Sverker egentligen inte heller hamna i ”Plus”.
Han blev helt enkelt beordrad av cheferna på SVT att göra programmet.
Då, i mitten av 80-talet, var han inte särskilt intresserad av det han själv kallar för ”kastrulljournalistik”.
– Nej, Gud i himlen. Jag höll på med tung journalistik, bevakade skogsindustrin. Men så bestämdes det att SVT i Umeå skulle göra något kring konsumenter och privatekonomi, berättar han.
– Det var ju ingen casting på den tiden, det fanns inget sådant. Man ville ha effektiva och billiga lösningar och på det sättet hamnade jag som programledare.
”Den var briljant”
En redaktion sattes ihop och med inspiration från amerikansk tv hämtade man en gammaldags soptunna på gatuförvaltningen i Lycksele.
– Soptunnan var en ångestladdad historia. Vi sa: ”Nu får vi vara väldigt försiktiga – det här kan bli bra, men det kan också bli fruktansvärt töntigt. Det kan sänka hela programmet”, berättar Sverker Olofsson.
I början var soptunnan, där Sverker kastade undermåliga produkter och fuskande företag, beige och användes sporadiskt. Men den fick snabbt en central roll och efter några år målades den knallröd.
– Det visade sig att tunnan var det mest populära med hela programmet. Den var inte bra – den var briljant. Ingenting var lika effektivt som tunnan, säger Sverker Olofsson.
Som programledare kom han dock nära. När företag kom till ”Plus” för att ställas till svars högg Sverker direkt om någon försökte slingra sig med politikersvar.
– Vi hade ett stående löfte om att aldrig klippa i en intervju som gjordes i studion. Det var ett jäkla problem för mig. Vi hade kanske fyra minuter, så det gick inte att låta dem stå och äta tid – jag var tvungen att nypa. Det är nog därifrån som det här ryktet om att vi var tuffa och hårda kommer, berättar han.
”Jag kallas för tunngubben”
”Plus” blev med åren en institution i SVT. Det märker Sverker Olofsson än i dag.
– Det är ju okristligt länge sedan jag jobbade med ”Plus”, jag har varit pensionär i snart 15 år och de sista åren gjorde jag andra saker. Men det är förvånansvärt många människor som vill prata om programmet, berättar han.
– Jag kallas för tunngubben och sopgubben. Och så möts jag ofta av skämtet ”men det här har du väl inte tänkt slänga i tunnan”. Det är väl inte så jäkla kul för mig, men det är ju roligt att de säger så fortfarande – trots att det är många år sedan.
När Sverker Olofsson lämnade ”Plus” 2010 stöptes programmet om och 2020 lades det ned efter mer än 30 år i rutan.
Sedan dess har SVT inte haft något renodlat program som kretsar kring privatekonomi och konsumentjournalistik.
Obegripligt, enligt Sverker – som tycker att samhället har blivit allt mer cyniskt med snabba lån, aggressiva telefonförsäljare och falska annonser.
– Jag tycker att det är jättekonstigt att man inte har ett sådant program, mittemellan rådgivande och ifrågasättande, säger han.
– Sedan menar jag inte att man ska återuppta ”Plus”, men något liknande program som man gör på ett enkelt sätt så att tempot kan hållas uppe. Att man ställer mobilabonnemang mot varandra eller kollar om inte bibliotekets gratisapp är lika bra som en ljudbokstjänst som kostar pengar. Den typen av tips skulle jag vilja ha.