Tänk Michelinkrog men utan stjärnor och förtryck. En sån besökte jag förra veckan. Det är en Michelinkrog i den mån att köket aldrig får vara sämre än gårdagen och att varje ny dag erbjuder möjligheten till olika smaksensationer. Men det är inte en Michelinkrog i den mån att det är ett kommunalt skolkök i Jönköping som drivs av två (förlåt för trött ord) eldsjälar.
Håkan och Pierre heter de.
De har blivit mikrokända via Instagramkontot Guldgrytan där de varje dag delar sina rätter.
Enligt min pappa hade min lågstadieskola ett helt oanvänt stekbord inne i köket, något han hade ifrågasatt på ett föräldramöte. Han gillar nämligen ansträngning. Även om ordet ansträngning låter väldigt…ansträngande, så känner jag övervägande positiva känslor kring ordet och dess betydelse - detta ivriga och ihärdiga användande av den egna fysiska, moraliska och intellektuella kraften som inte bara är påkostande utan även något forcerad.
Forcerad klingar förresten jobbigt, men livet är jobbigt om man vill nå något slags framåtrörelse och trotsa sin lättja. Därför uppskattar jag Håkan och Pierre som varje dag bjuder sina 450 låg- och mellanstadieelever på vällagad mat som enligt mina fördomar kanske inte motsvarar all annan skolmat i Sverige.
I svaga stunder kan rätter som strimlad vitkål med lingon flimra förbi mitt minne. Eller rivna morötter med russin svullna som små fästingar. Aj, aj, aj. Vem kom på det?
Dagen då jag besökte Guldgrytans kök - jag hade nämligen frågat om jag fick vara praktikant där - serverade Håkan & Pierre egengjord köttfärslimpa med stekt kulpotatis (som de stekte à la minute så att alla elever fick nystekt potatis) och en kantarellsås (ja, de hade plockat kantarellerna själva på sin lediga dag) smaksatt med brynt smör och en hemkokt timjandoftande fond. De plockar alltså kantareller på sin fritid åt små, små människor som alla dagar skulle välja en Piggelin framför skogens guld.
Till måltiden serverades bland annat Håkans specialare melonsalsa, Pierres paradnummer baconmarmelad tillsammans med vitlökssauterade grönsaker (ej frysta) samt lingon - rårörda eller sylt. OCH grönkålschips! “Lågtempade” som Pierre sa.
“För att behålla den gröna färgen, alltså klorofyllet som bryts ner runt 80 grader”
Det var som att få en smocka i ansiktet för varje detalj. De här små, gulliga ettorna fick alltså mat i nivå med kantarellsås med brynt smör och grönkålschips VARJE DAG? Inte ett svullet russin så långt ögat kan nå.
Mina ögon var dock svullna som russin efter en dag med dessa män. Kanske världens enda Michelinkrog där gästerna får hjälp att knyta skorna och har rätt till specialkost. Mat är kärlek. Ansträngning är kärlek. Ansträngning är omtänksamhet. Det slår mig ofta att jag tycker att prestation är viktigt. Inte för att vi ska bygga vårt människovärde på den eller för att det viktigaste är att leva som en duktig råtta i ett system som aldrig tackar en men snarare bränner ut en. Utan för att det finns nåt fint i själva ansträngningen.
Ansträngning känns allt viktigare i denna tid som handlar om att göra livet enklare. Vi kan köpa oss fria från städning, matlagning och till och från att formulera ett mail. Det är underbara och livsfarliga lösningar för oss lättjefulla människor.
Men varför har det blivit viktigare att skydda sin energi än att faktiskt använda den till något som känns på riktigt?
Låt oss inspireras av Håkan och Pierre, som inom ramarna för ett kommunalt skolkök varje dag försöker överträffa gårdagen. Livet blir nog faktiskt roligare om vi anstränger oss lite mer. Även om lättjan sitter på axeln och viskar om den ena enkla lösningen efter den andra. Och även om det ibland bara resulterar i att en sjuåring petar bort grönkålschipsen och frågar om det finns ketchup istället.