Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I våras släpptes Tone Schunnessons ”Ultravåld” och trots att den tillhörde landets mest lästa romaner tycktes ingen säga något om innehållet – än mindre något positivt om innehållet – i stället var det boken som objekt; titeln, omslaget och den tillhörande författarinnan som det talades om. Vad som fyllde romanen bortom handlingen och vad som dröjde mellan scenerna och vad som fick läsaren att ta den till sitt hjärta förblev dunkelt och kanske var det så att läsaren inte tog den till sitt hjärta, kanske var det bara en bok som vi behövde låtsas tycka om eftersom annars – om detta var höjden av vad som produceras – vore samtidslitteraturen fullständigt meningslös, fullständigt död och det vore en värre tanke än att ”Ultravåld” var fullständigt meningslös, fullständigt död.
Jag tänker på detta och jag tänker på den Oscarsbelönade dramafilmen ”Sentimental Value”. Den såg ut som en bra film och den liknade vad vi lärt oss att känna igen som en bra film: karaktärerna förde djupa samtal framför mörkgröna villahäckar, de gick långa promenader på öde stränder och de sjönk ned vid sängkanten och stirrade utmattat rakt ut i luften och det var dramat om en far och en dotter som inte kunde nå fram till varandra och Stellan Skarsgård bar smoking och hade en ständigt bekymrad blick. Jag tittade på filmen och väntade på att någonting skulle sägas: någonting som inte rörde den konstruerade handlingen, någonting mänskligt, något som konstnären behövde säga, framföra, något slags vittnesmål från upplevelsen av att vara människa, men det var fullständigt tyst, fullständigt tomt.