Patrick Radden Keefe
Oligarkens son. Ett oförklarligt dödsfall mitt i London och en familj som söker sanningen. Översättning: Jesper Högström. Weyler. 451 sidor.
Petter Larsson är kritiker på kultursidan.
Det är lika bra att jag skriver det direkt: den här boken är en besvikelse.
Det är författarens eget fel. Med sin förra bok ”Säg inget” (Albert Bonniers förlag 2020) la den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe sin egen ribba så högt att han nog kommer att riva den resten av sitt liv.
Då nystade han i ett ouppklarat försvinnande under Nordirland-konflikten. Nu har han tagit sig an ett oförklarligt självmord i London 2019, då den 19-årige Zac Brettler hoppade mot sin död i Themsen.
Polisen vänder på ett rätt begränsat antal stenar innan de i praktiken lägger ner fallet, eftersom det är uppenbart att ingen knuffat honom. Motiven till hoppet bryr de sig mindre om. Zacs förtvivlade föräldrar tvingas därför på egen hand efterforska sin sons öde. De hamnar i en pengastinn gråzon där ryskt maffiakapital, lyxvåningar, droghandel, våld och utländska agenter glider samman med mer legitima affärer.
”Hela denna värld vi inte kände till, denna undre värld som existerar på vår tröskel”, som Zacs mamma Rachelle uttrycker det.
Det är den mer storslagna berättelsen. Den om hur London har förvandlats till finanskapitalets europeiska huvudstad, vars hjul nu smörjs av smutsiga förmögenheter från oligarker från halva världen, som lockar en ung man i fördärvet.
Då hade Zac ändå mycket välbärgade föräldrar. Inget fattades honom. Men på sin privatskola lärde han känna de superrikas barn, drabbades av pengadjävulen och gav sig i lag med ett par riktiga skumraskfigurer som poserar som affärsmän.
Det blir en sedelärande berättelse om hur pengar och statusjakt korrumperar människor. Och en stundtals bitande kritik av hur vår tids ojämlikhet skapat en dekadent global miljardärsklass, som politikerna bockar och bugar och blundar inför.
Även om han åker snålskjuts på det enorma arbete som Zacs föräldrar lagt ner på sin privatutredning, så är Radden Keefes och hans medarbetares journalistiska hantverk imponerande. Sms och förhörsutdrag, massor av intervjuer och omfattande kartläggningar också av ganska obetydliga personer ger ett djup åt skildringen.
Men tyvärr biter det inte riktigt tag i mig. Grundproblemet är att berättelsen om bakgrunden till självmordet, spännande nog i och för sig, är för tunn för att bära dessa 451 sidor och att Radden Keefe därför vindlar iväg i utfyllnad och marginalanteckningar, vilket blir tydligast mot slutet av boken.
En bättre stilist hade kanske rott det i land. Radden Keefe skriver korrekt men lite omständligt – säkert en följd av kravet på att allt ska vara belagt – och helt utan den spänst som jag hade förväntat mig av en berömd toppjournalist.
Ett exempel: ”Men när hon satt i sitt vardagsrum och talade med Rory Wilkinson trodde hon bara inte på att hennes son varit suicidal och hon kände sig såpass klarsynt att hon var säker på att hon inte bara led av en förälders typiska förnekelse och selektiva blindhet.”
Det sjunger inte direkt.
Texten blir inte mer elegant av att översättningen andas lite väl mycket engelska, där Jesper Högström nästan alltid valt de svenska ord som ligger engelskan närmast. Fundamental, existerade och transparent, inte grundläggande, fanns eller genomskinlig. Då och då smyger sig också anglicismerna in. Att hamna ”på en ensam plats”, ”maroderande” skinnhuvuden, att falla ”ut ur” ett fönster.
Jag kanske är petig, detta är trots allt en fenomenal historia och ett gediget arbete, men med stora anspråk följer höga krav.
Och självmordet? Ryktena är många, bevisen få, men indicierna i slutändan övertygande, precis som i ”Säg inget”.
Patrick Radden Keefe gästar Malmö stadsbiblioteks författarscen onsdag 21/10, kl 19. Han samtalar med Sydsvenskans kulturskribent Rakel Chukri.