Ingrid Sommar är designjournalist och skribent på kultursidan.
I helgen hade DN en livsstilsartikel om sanslöst dyra och välgjorda herrskor – de dyraste kostade 75 000 kronor paret! – som retade upp kulturmänniskor av alla politiska kulörer.
”Jag tänker inte läsa skiten, så säg inte att det på nåt sätt är intressant”, dundrade Ordfronts röda förläggare Pelle Andersson på Facebook. Lika provocerad var Lars Åberg, krönikör i konservativa Fokus, när han på samma plattform skärmdumpade skoartikeln intill en DN-rapport från bosättarkrigets Västbanken med den ironiska kommentaren ”Rikslikaren”.
Bägge menade alltså att skoartikeln är ytlig. Ska sånt verkligen få plats på en kultursida? För mig som i decennier försökt lyfta frågor om form som snarast existentiella – ett perspektiv som delas av många professionella svenska designer – är svaret såklart ja. Men i kommentarsfälten kunde också märkas ett missförstånd.
För design och mode är ju inte bara popkultur, inte bara klickvänlig populism i motsats till höga yttringar som konst, litteratur och teater. Istället är design och mode, liksom arkitektur, uttryck för vad som hellre kan kallas materiell kultur. Eller ”gestaltad livsmiljö” som det hette när 2010-talets socialdemokratiska regeringar försökte göra politik av genrerna.
Den materiella kulturens förutsättningar är annorlunda än de traditionellt idébaserade genrernas. Inte minst är den nödvändig, ja ofrånkomlig. Vi överlever inte utan tak över huvudet, kläder på kroppen och hjälp från diverse redskap, från ätskålar till transportmedel. Ingen kommer heller undan. Antingen det handlar om arkitektoniskt oälskade byggnader eller om det ständigt växande köplandskapet, som ingen har bett om.
Den materiella kulturen är heller inte per se ”hög” eller ”låg”. Utan rymmer inom sig hela skalan, från det ”smalt” exklusiva till det ”brett” tillgängliga. Och – den materiella kulturen använder fysiska resurser. Ull, skinn, trä, sten eller plast. Materialen är centrala, vilket knyter den ofrånkomligt till frågor om hållbarhet.
I New York Times skrev modejournalisten Dana Thomas nyligen om ”Modets mest avskyvärda produkt”, avfallet. Hennes siffror var skrämmande. Cirka 100 miljarder plagg och accessoarer produceras inom den globala modeindustrin varje år. Bara runt 80 procent säljs. Cirka 20 miljarder varor bara i modeindustrin blir alltså till avfall, utan att ha sålts.
20 miljarder osålda varor till tippen, går det att förstå? I Sverige tycks vi i alla fall inte ha fattat att vi lever i en era av massiv överproduktion.
Det ändrar ju diskursen om allas vår konsumtion. Som borde handla mer om att överproduktionen måste bort, inte bara om konsumenternas ansvar. Via EU är vi redan berörda av ny lagstiftning, inklusive förbud mot att förstöra osålda varor. Men som konsumenter saknar vi en uppdaterad kontext för vad som är kvalitet. Exempelvis behöver föreställningen om de superbilliga varorna som ”demokratiska” utmanas.
Handgjorda mockaskor för 75 000 kr paret, som experten i DN:s skoartikel hade, må verka provocerande. Men är det inte snarare floden av varor som kostar snudd på ingenting vi borde rasa mot?