Debatten om röstningsmönstren i landets förorter har inte upphört. Den har flyttat till andra och mindre publika arenor.
I min förra krönika lyfte jag frågan om kommunerna bör sluta att direktfinansiera mobiliseringskampanjer i utsatta förortsområden eftersom ett ökat valdeltagande där så ensidigt gynnar partierna till vänster.
För att hantera målkonflikten mellan jämlikhet i valdeltagande och statsmakternas neutralitet inför valprocessen är det rimligare att kommunerna som vill satsa skattemedel på demokratistödjande åtgärder ger pengarna till partierna att använda efter eget huvud.
Denna gång vill jag ta upp förortsröstningens betydelse för valprocessen och valsedlarnas utformning. Kontroverserna kring förkryssade valsedlar, oordning bakom avskärmningarna och köer till vallokalerna hade knappast kunnat ge Valmyndigheten bättre argument för en förändring.
Händelserna spelar nämligen rakt in i en pågående uppgörelse om behovet av att byta valsedelssystem. Valmyndigheten vill ha en förändring medan politikerna tvekar.
Det svenska systemet med partiunika valsedlar som läggs i ett kuvert kallas på statsvetarspråk ”French ballots”. Systemet används bland annat i Frankrike.
Det internationellt dominerande systemet som Valmyndigheten vill införa även i Sverige är i stället att ha en partigemensam valsedel som tillhandahålls av valförrättaren när man kommer in i vallokalen. Modellen brukar kallas ”Australian ballot”, efter det system som infördes i Australien 1856.
Valmyndigheten menar att en partigemenssam valsedel skulle lösa problemen som aktualiserats i årets val med förhandsifyllda personkryss, stök med valsedlarna bakom avskärmningarna och köbildning och dessutom vara allmänt lättare att administrera och minska slöseriet med papper (efter varje val makuleras över 690 miljoner valsedlar). Valsystemexperterna tenderar att hålla med om fördelarna med ett systemskifte.
Som i alla konstitutionella frågor är det dock politikerna som ensidigt bestämmer. Det är lätt att förstå partiernas tvekan. Ett byte av valsedelssystem skulle onekligen innebära en stor förändring. Partierna har använt sina unika valsedlar i kampanjandet sedan slutet av 1800-talet. Utan att bli konspiratorisk kan man också anta att partierna har gjort en nyttokalkyl.
V och S, som hittills tagit ställning mot en förändring, riskerar mest vid ett systemskifte medan SD, som är starkt för en förändring, förmodligen har något att vinna då det sociala trycket i vallokalen med det nuvarande systemet skulle minska om alla alternativen var samlade på en valsedel.
Nästa steg är den parlamentariska Valsedelskommitténs förslag. Tidöregeringen har gett ett tilläggsdirektiv som öppnar för utredningen att föreslå införandet av partigemensamma valsedlar. Kontroverserna kring årets val har gett partierna en anledning att uppdatera sina positioner. Betänkandet ska avlämnas i augusti nästa år. Valmyndigheten väntar med spänning och det borde också vi väljare göra.