Bob Dylan
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 6 014. Längd: 104 minuter. Bäst: ”Black rider”, ”Girl from the north country” och ”Goodbye Jimmy Reed”. Samt givetvis mobilförbudet. Sämst: Lite synd förstås att vi inte fick höra någon av de covers som han premiärspelade i Oslo.
GÖTEBORG. För de så kallade dylanologerna fanns det ovanligt mycket att hetsa upp sig över efter starten av den här nya Europa-vändan av den berömda evighetsturnén i lördags.
På konserten i Oslo gjorde Bob Dylan inte bara två covers han aldrig någonsin spelat tidigare – Randy Newmans ”Louisiana 1927” och Guy Clarks ”Dublin blues”. Han vädrade dessutom sällan hörda nummer som gamla ”Crash on the levee” och sjöng framför allt två helt nya verser i klassikern ”Tangled up in blue”.
Det fanns således viss extra anledning att se fram emot kvällen i Scandinavium, Dylans första i Göteborg på fyra år och enda Sverige-stoppet den här gången.
Att legendaren har fyllt 85 innebär förstås även att risken för att det inte blir något mer besök numera ökar betänkligt för varje år.
Det, och det faktum att Dylan sedan några år tillbaka tvingar alla att stoppa ned mobilen i en oöppningsbar påse under konserten, skänker viss extra spänning och högtidlighet till den här annars väldigt västkusthöstiga måndagen.
Dylans rootsiga sound från senare år brukar ha synnerligen svårt att trivas i hockeyhallar men på Scandinavium låter kompkvartetten – med Anton Figs mjukt vispande trummor, Tony Garniers relaxade ståbas och varmt jazzplockande gitarrer från Joel Paterson och den så sent som i lördags Dylan-debuterande Mike Seal – förträffligt krispigt, klangfullt och organiskt redan i öppningsnumret ”To be alone with you”.
Huvudpersonen själv skickar kanske inte riktigt lika inbjudande signaler där han stapplar in i ett slags svart allvädersjacka med huvan uppfälld och en keps under och placerar sig vid sitt elpiano, som han sedan blir kvar bakom hela kvällen.
Då bildskärmar i vanlig ordning saknas är det en avsevärd del av publiken som knappt ser Dylans ansikte.
Den skygga looken har han kört ett tag men förbryllar en smula då sångaren i övrigt de facto verkar ha rätt kul. Vid några tillfällen står han rent av och gungar lite.
Och det blir kanske inte ett lika överraskande set som i Oslo – nio av låtarna fanns med även på Avicii Arena i Stockholm för nästan exakt ett år sedan – men tveklöst en synnerligen dylansk show.
Oemotståndligt bluesgung med ljuvligt snirkliga gitarrer i ”Goodbye Jimmy Reed”, en jazzigt lös och nattklubbscool tackling av ”Girl from the north country”.
Vissa andra gamla klenoder tänjer Dylan på ännu mer. ”When I paint my masterpiece” studsar plötsligt nästan som ett slags bossanova och ”Tangled up in blue” blir ett synnerligen fritt hållet balladdrama av mest gitarr och Dylans hellre än graciöst plinkande piano.
Långt ifrån alla i hallen vill förmodligen ha de låtarna så när de äntligen får höra dem live men Dylan är Dylan, det är så här det är. En låt är inte klar bara för att den råkar vara inspelad utan ett ständigt ”work in progress”.
Och när han i samma show bjuder på så förtätad minimalism som vi får i de sentida klassikerna ”False prophet” och ”Black rider” – båda med vokalisten Dylan i så god form att man önskar att alla som dömt ut honom som en hopplös kråkkraxare de senaste decennierna vore här och lyssnade – vill jag egentligen inte klaga alls.
Icke desto mindre svackar showen lite grand dramaturgiskt, och egentligen helt monumentala låtar som ”It ain’t me, babe” och ”I shall be released” passerar möjligen aningen pliktskyldigt förbi. Covern ”I can tell” må vara en gammal favorit för Dylan och ett snyggt val men låg mer självklart i djungelboogiemannen Bo Diddleys händer.
Samtidigt blir någonstans även det som inte funkar helt klockrent intressant med just den här artisten, det bevisar att han alltjämt är Bob Dylan och inte står still.
Och att han påminner oss om hur det brukade vara att gå på konsert innan folk fick vrångbilden att livemusik handlar om att dokumentera och skryta om sin egen upplevelse snarare än att helt och fullt vara i den är förstås bara det värt alla applåder.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik