Inför avtalsrörelsen behöver prislappen för kortare arbetstid bli tydlig. En 35- timmarsvecka med bibehållen lön skulle öka produktionskostnaden för livsmedel med över fem procent, en ökning som livsmedelsbranschen inte kan bära på egen hand. Fackliga och politiska löften om bibehållen lön är därför inget löfte om bibehållen köpkraft.
Debatten om arbetstidsförkortning handlar ofta om vad arbetstagarna ska vinna i fritid. Betydligt mindre sägs om vad samma arbetstagare skulle förlora i egenskap av konsumenter. För den som ska handla mat spelar det inte bara roll hur mycket lön som kommer in på kontot, utan också hur långt lönen faktiskt räcker i butik.
En förkortning från 40 till 35 timmar med samma månadslön höjer arbetskostnaden per timme med 14,3 procent. I en ny rapport analyseras hur det skulle påverka kostnadsläget i hela livsmedelskedjan: från lantbruket, via livsmedelsindustrin till butikshyllan.
Omkring en tredjedel av kostnaden för svenskproducerad mat består av lön och arbetsgivaravgifter. Det innebär att produktionskostnaden för livsmedel skulle öka med ungefär 5 procent vid en förkortning från 40 till 35 timmar. Därutöver kommer tillgången på svenskproducerad mat oundvikligen att minska, då omfattande kompetensbrist i stora delar av livsmedelskedjan gör att färre arbetstimmar svårligen kan kompenseras genom nyrekryteringar. Att en arbetstidsförkortning skulle genomföras stegvis förändrar inte kalkylen.
Det är svårt att se hur hela denna kostnadsökning skulle kunna effektiviseras bort. Skörden behöver tas om hand när den är mogen, kapitalinvesteringar i livsmedelsindustrin kräver treskift för att vara lönsamma och butikerna behöver bemannas när kunderna handlar. Teknikutveckling och bättre organisation kan öka produktiviteten, men en kortare arbetsvecka skapar inte automatiskt de förbättringarna. När arbetet fördyras i hela livsmedelskedjan hamnar kostnaderna till slut på hushållens matkvitton.
Kan inte företagen bära kostnaden genom lägre vinster? Problemet med den typen av resonemang är att livsmedelsbranschen redan idag präglas av lövtunna marginaler. Enligt en ny analys från SCB var den genomsnittliga rörelsemarginalen 2008–2025 omkring tre procent i såväl livsmedelsindustrin som dagligvaruhandeln och lantbruket, när man justerar för lantbrukarens egen arbetskostnad. För branscherna sammantaget var rörelsemarginalen i genomsnitt 2,8 procent. Denna tunna marginal – långt under genomsnittet för näringslivet som helhet – ska dessutom täcka räntor och skatt innan något kan delas ut till ägarna.
Enskilda företag kan tillfälligt klara av försämrad lönsamhet. Men en hel näring kan inte år efter år bära ständigt ökande produktionskostnader utan att priser, investeringar och livsmedelsförsörjning påverkas. Att ytterligare urgröpa företagens vinster är alltså ingen lösning, i alla fall inte om företagen ska överleva.
Våra beräkningar pekar på att en 35-timmarsvecka med bibehållen lön riskerar att höja butikspriset för svenskproducerad mat med 5,1–5,5 procent. För en vanlig barnfamilj med två barn innebär det en fördyring på över 6000 kronor per år om de handlar svenskt. På sikt kan kostnadsökningen bli ännu större i takt med att den gamla maskinparken och kapitalstocken slits ut, eftersom även kostnaden för nyinvesteringar ökar.
Prisökningen kan jämföras med att halveringen av matmomsen från 12 till 6 procent motsvarar en prissänkning på 5,4 procent. För svenskproducerade livsmedel är den beräknade kostnadsökningen alltså minst lika stor som den prissänkning staten budgeterar 37 miljarder för att åstadkomma. Men momssänkningen är tillfällig medan prisökningen från en arbetstidsförkortning består.
Dessutom försämras konkurrenskraften för svensk mat. Importen står i nuläget för nära hälften av svensk livsmedelskonsumtion. När prisskillnaden ökar får konsumenterna starkare skäl att välja importerat. En rimlig, forskningsbaserad uppskattning är att efterfrågan på svenskproducerade livsmedel skulle minska med ungefär 4,5 procent. Det vore förödande för hårt pressade lantbrukare och livsmedelsföretag, och stick i stäv med det blocköverskridande målet att stärka Sveriges livsmedelsberedskap.
Mer fritid har ett värde. Men en seriös diskussion måste också redovisa kostnaderna för hushållen. Arbetstidsfrågan bör även fortsättningsvis hanteras av arbetsmarknadens parter utifrån varje branschs förutsättningar. Utgångspunkten måste vara att kortare arbetstid i kollektivavtalsförhandlingar räknas av mot löneutrymmet.
Den som förespråkar en generell arbetstidsförkortning behöver vara ärlig med att bibehållen lön inte betyder bibehållen köpkraft. Man kan inte äta kakan och ha den kvar, inte ens i livsmedelsbranschen. Och den som vill göra maten billigare bör inte samtidigt göra den dyrare att producera.
Petter Danielsson, chefsekonom Gröna arbetsgivare
Carl Eckerdal, chefsekonom Livsmedelsföretagen