Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | IDROTT OCH JÄMSTÄLLDHET
Inom svensk idrott pratar vi ofta om att hitta de bästa tränarna. Men hur ska vi kunna vara säkra på att vi hittar dem om vi inte rekryterar bland alla?
EPOS och RF-SISU Västra Götalands kartläggning för 2026 omfattar 240 lag från 139 elitföreningar inom de sju lagidrotterna fotboll, ishockey, handboll, innebandy, basket, bandy och volleyboll. Totalt har 811 personer i olika tränarroller kartlagts, däribland huvudtränare, assisterande tränare, målvaktstränare och fystränare. Av dessa är endast 88 kvinnor, motsvarande 10,9 procent. På herrsidan är siffrorna ännu mer talande. Av 438 tränare är bara sex kvinnor, motsvarande 1,4 procent. Även bland damlagen är männen i klar majoritet. Där är 82 av 373 tränare kvinnor.
Vi måste därför ställa oss frågan: Var är brudarna?
Som tidigare förbundskaptener inom friidrott och fotboll har vi lång erfarenhet av svensk elitidrott. Vi vet vad som krävs för att nå toppen. Men vi har också sett hur kompetenta tränare aldrig får möjligheten att ta sig dit.
Det finns många skickliga kvinnliga tränare inom barn- och ungdomsidrotten och tidigare elitidrottare med värdefull erfarenhet. Ändå når försvinnande få kvinnor de högsta tränarpositionerna. Någonstans på vägen tappar svensk idrott kompetens som vi inte har råd att förlora.
En del av förklaringen finns i våra egna strukturer. I vilka vi uppmuntrar att fortsätta, vilka som får utvecklas och vilka namn som kommer upp när en ny tränare ska rekryteras. I vissa idrotter krävs dessutom erfarenhet från en viss nivå för att få gå den högsta tränarutbildningen. Men hur ska du få den erfarenheten om du aldrig ges chansen?
Vi har också sett hur normer och förväntningar påverkar kvinnliga tränare. En av oss har varit ensam kvinna bland ett femtiotal tränare i en internationell elitmiljö och fått frågor om hur hon kan kombinera sitt uppdrag med att vara en bra mamma. Frågor som manliga kollegor sällan behövt besvara.
Vi hör ofta att kvinnor måste våga ta större plats. Men det är inte främst kvinnorna som behöver vara modiga. Det är sportcheferna, styrelserna och förbundsledningarna som måste våga utmana invanda rekryteringsmönster.
Svensk idrott kan inte fortsätta hävda att vi alltid söker de bästa tränarna om vi gång på gång letar efter dem i samma begränsade krets. Det är inte bara ett jämställdhetsproblem. Det är ett kompetensproblem.
Det räcker inte att säga att man vill se fler kvinnliga tränare. Klubbar och förbund måste se över hur de rekryterar, vilka som får möjlighet att utbilda sig och hur framtidens tränare utvecklas. Den som har makten att anställa har också ansvaret att förändra.
Det finns redan exempel på att förändring är möjlig. Inom EPOS Foundation, en stiftelse som tillsammans med klubbar och förbund arbetar för fler kvinnliga elittränare, har Svenska Skidförbundet Längd arbetat aktivt för att bredda rekryteringen och gått från noll till två kvinnliga vallare i landslagsorganisationen. Elitfotboll Dam har lanserat Öppna listan, en databas som synliggör kvinnliga tränare och ger klubbar ett bredare underlag vid rekrytering.
Exemplen visar att förändring börjar med aktiva beslut. Därför måste frågan upp på styrelsernas och sportchefernas bord, med tydliga mål och ett långsiktigt ansvar. Den kan inte fortsätta vara ett sidoprojekt som drivs av enskilda eldsjälar. Att utveckla en elittränare tar tid. Just därför måste förändringen börja nu.
Nästa gång en elitklubb ska rekrytera en tränare vill vi att styrelsen och sportchefen ställer sig en enkel fråga: Har vi verkligen letat efter den bästa kandidaten, eller bara den mest självklara?
Förändringen börjar inte med att fler kvinnor vågar söka. Den börjar med att de som fattar besluten vågar tänka annorlunda.
Karin Torneklint
generalsekreterare EPOS Foundation, tidigare förbundskapten i friidrott
Peter Gerhardsson
styrelseledamot EPOS Foundation, tidigare förbundskapten för svenska damlandslaget i fotboll