Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Måste en dokumentär sträva efter att visa ”sanningen”? En enkel fråga som kräver ett långt svar. Dokumentärskapare har traditionellt sett ett betydligt mer flexibelt förhållande till sanningsbegreppet än publiken. I ”Searching for Sugar Man”, för att ta ett känt svenskt exempel, får tittaren intrycket att huvudpersonen har blivit en eremit som sedan återfinns av filmarna. I själva verket har han turnerat framgångsrikt i både Australien och Nya Zeeland. En ljuvligt suggestiv film, delvis just eftersom regissören Malik Bendjelloul valde att lyfta fram vissa saker och bortse från andra.
Netflix nya serie om boxaren Mike Tyson är också ett imponerande stycke dokumentärhantverk. Genom skickligt utvalt arkivmaterial och snyggt ljussatta intervjuer tecknas porträttet av en av idrottshistoriens mest motsägelsefulla och spännande personer. Men här går perspektivstyrningen över i ren manipulation.