Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | KÖNSTILLHÖRIGHETSLAGEN
Vi har fått nog. Nog av att kvinnors trygghet får stå tillbaka. Nog av att vår egen rörelse utvecklas i en riktning vi inte längre kan stå bakom. Och nog av att transkvinnor som inte följer den politiska mallen förväntas skämmas, be om ursäkt och hålla mun.
Vi vet vad det kostar att leva som oss själva. Men våra erfarenheter innebär inte att vi måste ställa oss bakom varje idé eller politisk åsikt som förs fram i transrörelsens namn. Vi har rätt att tänka själva – och skäl att reagera.
Paulus Abdelshahed, numera Lily, mördade sina två barn, bytte juridiskt kön och placerades på kvinnoanstalt. I Expressens granskning ”Barnmördaren blev Lily – skräcken i kvinnofängelset”, beskrivs otryggheten på Ystads kvinnoanstalt. Där uppges den livstidsdömde barnamördaren ha visat sitt könsorgan och tagit en medintagen upprepade gånger på rumpan. Det är en obehaglig läsning.
Men Lily är inte det första fallet. Kristoffer Johansson dömdes för att ha dödat och styckat sin exflickvän och placerades senare på kvinnoanstalten Hinseberg efter namnbyte och påbörjad hormonbehandling. I fallet med mordmisstänkte Vilma Andersson, tidigare Robin, kvarstår frågan: var hamnar han om han senare byter juridiskt kön?
En ny könstillhörighetslag gäller från den 1 juli 2025 i Sverige. Vi varnade för lagens konsekvenser före riksdagens beslut 2024. Kritiken avfärdades ändå.
Politiker och delar av transrörelsen har vägrat ta debatten på allvar, samtidigt som kvinnors oro viftas bort. När transkvinnor säger emot den egna rörelsen får vi höra att vi sviker våra egna. Vi förväntas tiga, samtidigt som vi riskerar att mötas av ökat hat och bära konsekvenserna av handlingar vi inte ansvarar för. När kvinnors otrygghet gång på gång ignoreras riskerar även vi transsexuella att få betala priset.
Måste vi en dag mötas av rubriker som ”transkvinna mördad” innan någon inser att den här utvecklingen inte gagnar oss heller?
Stonewallupproret i New York 1969 var ett motstånd mot dem som ville tysta oss. Nu vill vi föra principen vidare mot en rörelse som påstår sig vara vår egen men inte accepterar att vi tycker annorlunda.
Att ifrågasätta utvecklingen inom transrörelsen borde inte vara kontroversiellt. Transsexualism är en medicinsk diagnos, inte något man gör anspråk på när det passar. Ändå har vi fått en könslag där juridiskt kön kan ändras utan krav på en transsexualismdiagnos. Gränsen mellan medicinsk transsexualism och självidentifikation suddas därmed ut, vilket försvagar diagnosens betydelse.
Män utan en sådan diagnos kan ändra sitt juridiska kön och förvänta sig att samhället ska erkänna dem som kvinnor. Kritik mot denna utveckling avfärdas alltför ofta som transfobi istället för att bemötas i sak.
Det här handlar inte bara om identitet, det handlar också om hur samhällets regler ska utformas. Det gäller särskilt kvinnoanstalter och kvinnors utrymmen. Biologiskt kön och individuella säkerhetsrisker måste vägas in.
Vi vill se tydliga nationella kriterier som skyddar kvinnors trygghet. Kvinnor ska inte behöva svälja sin oro för att ingen ska känna sig kränkt – och vi transkvinnor ska inte behöva hålla med om allt för att slippa kallas transfober.
Därför föreslår vi följande förändringar:
- Riv upp könstillhörighetslagen. Återinför krav på medicinsk utredning och fastställd diagnos av transsexualism. Juridiskt kön ska inte enbart bygga på självidentifikation.
- Stärk den diagnostiska processen. Kräv en grundlig medicinsk och psykologisk bedömning av relevanta bakomliggande faktorer, däribland fetischism och andra sexuella motiv, trauma, neuropsykiatriska tillstånd och annan psykisk ohälsa.
- Återinför 18-årsgränsen för juridiskt könsbyte. Minderåriga ska inte kunna ändra juridiskt kön.
- Utgå från biologiskt kön vid placering på kvinnoanstalter. Kräv genomgången medicinsk transition, välgrundade skäl och individuell riskbedömning. Byte av juridiskt kön under pågående straffpåföljd ska förbjudas.
- Skydda kvinnors trygghet och respektera genomgången transition. Inför nationella regler för könsseparerade utrymmen som väger in biologiskt kön, medicinsk transition och säkerhetsrisker. Självidentifikation ska inte ensamt avgöra tillträde.
Förr sågs vi som sjuka och förväntades hålla oss undan. Människor banade väg för vår rätt att leva öppet – inte för att vi skulle stå över kvinnor. Vad skulle de som kämpade före oss säga om dagens debatt? Jag kan inte tala för dem, men vägrar tro att de kämpade för ett samhälle där kvinnors otrygghet ignoreras och transkvinnor munkavlas när vi vågar ifrågasätta.
Vår poäng är enkel: våra argument ska tas på allvar, även när de går emot den egna rörelsen. Vi tänker inte låta andra tala i vårt namn eller bestämma vilka åsikter vi får ha. Vi vägrar acceptera att kvinnors trygghet och transsexuellas rätt att finnas och synas ställs mot varandra som om vi måste välja. Politikerna måste öppna ögonen, granska konsekvenserna av sina beslut och ta ansvar.
Vi tänker inte rätta in oss i ledet. Det här är vårt Stonewall.
Adelina Strand
initiativtagare till uppropet, artikelförfattare, konservativ debattör och transkvinna
Timberly Höök
debattör och transkvinna
Hanna Tehrani
specialistläkare, författare, samhällsdebattör och transkvinna
Haley Persson
frisör/stylist, influencer och transkvinna
Minna Åkerstedt
influencer och transkvinna
Donna Olsén
transkvinna
Nimra Coric
influencer och transkvinna
Signe Bengtsson
transkvinna
Eden Victoria Erlandsson
transkvinna
Ellie Persson
platschef och transkvinna
Josefine Hermanrud
stylist och transkvinna
Wanessa Edkvist
transkvinna
Linnea Christensen
transkvinna
Jessicka Syrjäläinen
transkvinna
Alexandra Fjellström
transkvinna