INSÄNDARE. I Amsterdam spelar saxofonister på kanalernas broar och melodier letar sig in genom gläntade fönster om sommaren. När jag snart kommer tillbaka till Sverige hoppas jag på att åter få möta vår vackra stads alla musiker, skriver studenten Linn Löwner Hult.
Alltför sällan nu för tiden tycker jag mig vandra längs Stockholms gator och få vardagens skramliga ljud avbrutna av dragspel, gitarrer och ljudet av mynt som faller mot insidan av ett instrumentfodral. Jag minns för några år sedan när gatumusiker fyllde Stockholms alla hörn, och musiken spred sig ända ner till tunnelbanans djup.
Det var förra hösten som jag kom att tänka på hur mycket tystare det blivit, när jag för första gången var på väg mot Uppsala universitet. Jag klev av på stationen och möttes av dragspelstoner nedanför rulltrappan.
Det var en ovanligt kall dag, med en nästan bitsk kyla när pendelns dörrar öppnades och jag insåg att det var länge sedan som Stockholm välkomnade mig på samma sätt.
Jag känner samtidigt att jag aldrig har välkomnat Stockholms musiker på det vis som jag borde. En blott nickning eller en ensam sedel har aldrig kunnat visa den uppskattning som jag upplever för de människor som ägnar sina dagar åt att dela med sig av sin talang till oss som går förbi.
Nu bor jag i Amsterdam, där saxofonister spelar på kanalernas broar och melodier letar sig in genom gläntade fönster om sommaren. Det slår mig hur lite som krävs för att ge en stad dess färg. Den hemkänsla som gitarristen vid Sergels torgs tunnelbaneuppgång en gång gav mig hittar jag nu här, när någon spelar ”La vie en rose” på gatan utanför.
När jag snart kommer tillbaka till Sverige hoppas jag på att åter få möta vår vackra stads alla musiker. Jag föreställer mig att de en dag kommer tillbaka för att väcka liv i Stockholm och att vi denna gång visar dem en anledning att stanna. Kära gatumusiker, till er är jag evigt tacksam!
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare