Anna, som nu är i 30-årsåldern, gick på Sigtunaskolan för över ett decennium sedan. Hon är inte förvånad över uppgifterna som nu som sipprar ut från skolan i och med den brottsutredning som pågår.
För henne verkar mycket vara sig likt. Hierarkierna, utfrysningen och våldet går i arv mellan generationerna, berättar hon.
Och alla vet: föräldrar, elever och personal.
– Det är den klassiska normaliseringsprocessen, då blev man invaggad i att man får utstå saker och att det inte är något konstigt, men det är ju ren och skär pennalism. Det förstår man när man blir äldre och kommer ur den situationen.
Anna kommer inte ifrån ett välbärgat överklasshem, som många av hennes skolkamrater gjorde. Hennes föräldrar var inflyttade till norra Stockholm och ville ge dottern de bästa förutsättningarna.
Och utbildningen på skolan höll hög kvalitet, berättar Anna. Men hon märkte av maktkulturen tidigt.
Slogs med påkar
Anna var dag-elev och bodde inte på elevhem, vilket gjorde att hon slapp undan delar av kränkningarna. Hon umgicks dock med flera från elevhemmen och fick höra mycket om vad som pågick där, som återkommande nattliga räder.
– De äldre eleverna kunde komma inspringandes och skrika, banka på kastruller eller kasta exempelvis ketchup på de sovande yngre eleverna, berättar hon.
På pojkarnas elevhem förekom också våldsamma bestraffningar. Hon minns särskilt en incident det pratades om på skolan.
Under en invigningsritual på ett av pojkhemmen var ett av uppdragen att hoppa i Mälaren när det var väldigt kallt i vattnet.
– Ett antal killar ville inte göra det och man fick höra att de blivit slagna med påkar eller pinnar på ryggarna.
När det var dags för middag på elevhemmet en kväll i närtid efter händelsen ska åtminstone en av husföräldrarna, som fanns på varje elevhem, och skolsköterskan ha varit med. De äldre eleverna skickades ut. Skolsköterskan ska sen ha inspekterat de yngre elevernas ryggar för att se vilka som drabbats och hur illa det var.
– Flera av pojkarna var blåa över hela ryggen. Mig veterligen hände inget mer efter det. Det blev inte någon polisutredning.
Striptease-tävlingar
Kränkningarna pågick även på flickornas elevhem, men med en annan prägel. Snarare än fysiskt våld pågick utfrysning och psykisk mobbning.
Anna blev själv utsatt vid ett tillfälle då ett rykte spreds om henne.
– Under den här tiden mådde jag jättedåligt. Man visste inte liksom hur man skulle hantera det. Man var väldigt otrygg.
Hon fortsätter:
– Man var tvungen att konstant vara spännande, rik, rolig och framgångsrik för att vara aktuell och någon som var värd att interagera med och lägga sin tid på. Om man inte lyckades med detta kunde man gå från att ha en massa kompisar till att behandlas som luft.
I nollningssammanhang kunde det ordnas tävlingar med sexuell prägel.
– Tjejerna hade mer striptease-grejer med utmaningar om vem som var ”sexigast” och kunde ge bästa lap-dancen. Det fanns ett grupptryck om att man skulle vara med. Det handlade om hur rolig man var.
Vill hjälpa andra
I dag lever Anna ett gott familjeliv med man, barn, villa och välbetalt jobb.
Gymnasietiden har dock präglat henne som människa. Under sin tid på skolan var hon tvungen att bygga upp ett skal och hitta strategier för att hantera skolans kultur och utfrysningen.
– Det har absolut format mig som person. I dag har jag ingen tolerans för orättvisa. Samtidigt har det lett till att jag haft svårt att känna tillit till andra. Jag är trygg och självsäker utåt men är väldigt noga med vem jag släpper in privat, säger hon.
Nu hoppas hon på förändring och vill berätta om sina erfarenheter för att hjälpa andra.
– Jag vill att ungdomarna som går där inte ska känna att de är ensamma och jag hoppas att det här kan stävjas i framtiden. Förhoppningsvis kan de vuxna som låtit det här pågå, och inte tagit sitt ansvar, också drabbas av straffrättsligt ansvar och inte bara eleverna.