Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | OPIOIDÖVERDOSER
Polisen har börjat använda en ny generation radar i sina bilar. Tekniken kan mäta hastigheten på framförvarande och mötande fordon medan polisbilen är i rörelse. Det är ett av verktygen i arbetet för ökad trafiksäkerhet.
Sverige har arbetat med nollvisionen sedan 1997. Under 2025 omkom drygt 200 människor i vägtrafiken, enligt Transportstyrelsen. Målet är högst 133 döda år 2030. I aktionsplanen för 2026 till 2030 deltar ett 40-tal aktörer med mer än 300 åtgärder.
Men Sverige har en nollvision till: ingen ska dö till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Under 2024 avled 725 personer till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar, enligt Socialstyrelsen.
Det får mig att fundera över vad ordet nollvision betyder i praktiken. Inte därför att ingenting görs. Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, LARO, finns i alla regioner, liksom sprututbytesprogram. Naloxon, ett läkemedel som kan häva en opioidöverdos, finns som receptfri nässprej på apotek.
Men skillnaden blir tydlig när man ser på systemen bakom visionerna. Trafikens nollvision har konkreta etappmål, uppföljning, vägutformning, fordonsteknik, hastighetskontroller och hundratals åtgärder.
Narkotikautredningen konstaterade 2023 att naloxon inte på långt när fanns i alla situationer där chansen var störst att det skulle rädda liv. Utredningen jämförde med samhällets mobilisering för att placera ut hjärtstartare och pekade på stigma kring skadligt bruk och narkotikaberoende som en möjlig förklaring till skillnaden i engagemang.
Tre år senare finns fortfarande ett konkret hinder. Regeringen konstaterade i augusti 2026 att verksamheter utanför hälso- och sjukvården, exempelvis polis och ideella verksamheter, enligt dagens regler inte får hantera läkemedel som naloxon, trots att de kan vara tidigt på plats vid en opioidöverdos.
Nu utreds hur sådana verksamheter ska kunna få tillgång till och hantera opioidantagonister, som Naloxon.
Hur kan samma samhälle utrusta polisen med avancerad teknik för att upptäcka en fortkörande bilist, samtidigt som vi 2026 fortfarande behöver utreda regelverket för att polis och andra aktörer ska kunna ha naloxon tillgängligt när de möter en människa med en opioidöverdos?
Jag är inte läkare eller beroendeforskare. Jag har ingen egen erfarenhet av heroinberoende.
Jag skriver som medborgare.
Som ung befann jag mig i en gråzon där våld och droger fanns. Senare såg jag en person som stod mig nära utveckla ett heroinberoende.
Det gör mig inte till expert på narkotikapolitik. Men det har fått mig att fundera över vår syn på människan när hon har hamnat längst ner. Nollvisionen bygger inte på frågan om varför människan hamnade i en livsfarlig situation. Den utgår från konsekvensen: där systemet kan förhindra att situationen blir dödlig ska det göra det.
Det är den principen jag vill se tillämpad lika konsekvent när människan har ett svårt narkotikaberoende.
Det betyder inte att samhället ska acceptera narkotikahandel eller narkotikaanvändning. Inte heller att alla narkotikarelaterade dödsfall går att förhindra.
Men när behandling och skadebegränsande åtgärder kan minska risken för död uppstår en principiell fråga: hur långt är vi beredda att gå för att de verkligen ska nå människan innan det är för sent?
Sverige har redan slagit fast att ingen ska dö till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftning. Då borde vi granska denna nollvision med samma fråga som vi sedan länge ställer i trafiken: vad återstår att förändra i systemet för att nästa människa ska överleva?
Det handlar ytterst inte om trafikpolitik eller narkotikapolitik.
Det handlar om människovärde.
Tony Berglund
fri skribent