Frankenstein
Av: Nick Dear efter Mary Shelleys roman. Regi, bearbetning: Marie Parker Shaw. Komposition: Jan-Erik Sääf. Scenografi, kostymdesign: Leif Persson. Maskdesign: Jenny Arstam. Ljusdesign: Hans C Roupe. Ljuddesign, teknik: Martin Kullberg.
I rollerna: Therese Kvist, Robert Olofsson, Julia Hansson, Tryggve Algeus, Dennis Mortensson, Niclas Lendemar, Frida Andersson, Johanna Friberg.
Moomsteatern, Malmö, till 11 nov
Boel Gerell är författare och scenkonstkritiker på kultursidan.
Överst på människans bucketlist står sedan länge drömmen om att skapa liv. Och kanske är vi nära nu, när artificiell intelligens tycks ersätta sunt förnuft i en skala som riskerar att göra oss själva överflödiga på kuppen. Exakt hur farlig den nya tekniken är vet ingen säkert och frågor som återkommer med allt mer bävan är ”Kan den tänka själv?” och ”Lyder den verkligen?”
När Mary Shelley skrev romanen ”Frankenstein” för drygt tvåhundra år sedan var monstret som vetenskapsmannen Victor Frankenstein skapade en varelse av kött och blod, men frågorna var desamma. Beundran inför det sinnrika i konstruktionen och en skräck inför möjligheterna som öppnas, om gestalten som kommit till liv faktiskt liknar oss, med vår kapacitet till våld och förstörelse.
När Moomsteatern i regi av Marie Parker Shaw ger sin version av ”Frankenstein” är det med krafter hämtade från Helsingborgs stadsteater under huven. Kostymer och dekor har skapats av Helsingborgsscenen medan skådespelarna i första hand tagits från Moomsteaterns fasta ensemble, med undantag av Robert Olofsson som gör rollen som den ärelystne vetenskapsmannen Victor Frankenstein.
För manus står den brittiske dramatikern Nick Dear, som med utgångspunkt i Mary Shelleys roman vinklat om berättelsen och låter oss se sagan ur monstrets perspektiv. Pjäsen hade sin urpremiär på Royal National Theatre i London 2011 med Benedict Cumberbatch och Jonny Lee Miller i rollerna, som turades om att spela monster och vetenskapsman.
Greppet är i sig en gestaltning av den springande punkten i pjäsen, där gränsen mellan människa och monster är glidande. I Moomsteaterns version gör Therese Kvist en fenomenal insats i rollen som monstret som i brist på ett riktigt namn kallas Varelsen. Från första stund förskjuten av Frankenstein, som grips av skräck när han ser vad han skapat.
Vilsen och värnlös söker sig Varelsen ut i världen och möter enbart förakt, rädsla och hat från människor som vägrar se det mänskliga också i honom. På köpet förvandlas han och blir lika ond som de är. En nattsvart coming-of-age-story där Varelsens vuxenblivande består i att förlora hoppet om att ett liv med gemenskap och kärlek är möjligt.
Utanförskapet är ett återkommande tema i Moomsteaterns repertoar tillsammans med den mörka humorn och de burleska inslagen som återfinns också i ”Frankenstein”. Visuellt praktfullt och dramatiskt effektivt när Leif Perssons scenografi och kostymer möter Hans C Roupes ljusdesign i tablåer med backlighting som för tanken till skuggteater.
Ges det några brister finns de i dialogen som bitvis haltar när Robert Olofsson gör sin roll med klassiska manér och replikerna intakta från Dears förlaga. Medan övriga skådespelare i mer eller mindre hög grad fått dialogen förenklad och använder en mer direkt spelstil.
Här hade helheten vunnit på att skala ner Dears språkliga virtuositet och lita till att budskapet går fram ändå, i mötet mellan de många färgstarka och inlevelsefullt skildrade gestalterna. Samspelet är genomgående dynamiskt och Varelsen blir i Therese Kvists suveräna tolkning en spegel för allt vi människor inte vill se i oss själva.