Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det var inget misstag när den första jetdrivna drönaren slog ned i förlagsgruppen Ranoks lager i Charkiv den 1 augusti. Bara några minuter senare kom nästa. Personalen klarade sig, men eldsvådan varade i nästan en vecka. När den slocknade hade åtta miljoner nytryckta böcker gått upp i rök. Bland dem fanns 600 000 läroböcker som var på väg ut till skolorna inför terminsstarten.
Attacken var en del av en utstuderad kampanj mot förlagsindustrin. I juli förstördes ett av Kievs största tryckerier och flera andra boklager. Enligt Ukrainas förläggarförening har nästan hälften av årets bokutgivning förstörts de senaste månaderna. Många skolbarn har inlett läsåret utan läroböcker.
Ranoks vd Viktor Kruglov uppgav till The New York Times att ”Ryssland anser att böcker är farligare för dem än militär utrustning. De förstör, raderar och utplånar medvetet allt som har med den ukrainska kulturen att göra.” Det är inte första gången.
År 1876 förbjöd tsar Alexander II det ukrainska språket i tryck, undervisning och på teaterscener. Men imperiets tjänstemän ansåg paradoxalt nog att det inte fanns något ukrainskt språk, bara en ”lillrysk dialekt”. Vissa saker förändras aldrig: samtidigt som Putin ständigt förnekar existensen av en självständig ukrainsk kultur har han fullt upp med att bomba det som enligt honom själv inte finns.
Det finns fler aspekter av attackerna. Nyligen träffade jag författaren och förläggaren Ostap Ukrainets i Stockholm för en lunch. Jag försökte övertyga honom om att smaka svensk ärtsoppa, men mitt intresse för ukrainsk kultur är större än hans för svensk. Det fick bli fisk och potatis.
– Längs fronten gör ryssarna inte längre några framsteg. Deras enda chans att vinna kriget är att göra det omöjligt att leva i Ukraina. Kan man inte utbilda sina barn måste man till slut lämna landet. Det finns en brytpunkt, och varken vi eller de vet var den är.
Budskapet är tydligt: man kan överleva i Ukraina, men inte leva.
De ryska drönarna har siktat in sig särskilt på tryckerier och förlag som ger ut barn- och läroböcker. Budskapet är tydligt: man kan överleva i Ukraina, men inte leva.
Att attackerna kunnat orsaka så stor förödelse visar också att den civila ekonomin behöver anpassa sig på samma sätt som den militära. Ranoks lager var modernt, automatiserat och storskaligt. De stora volymerna kunde pressa priserna, men utgjorde en perfekt måltavla.
– I den militära produktionen har vi sedan länge lärt oss vikten av decentralisering, både för att vara mer innovativa och för att vara svårare att bomba. Nu när vi återuppbygger vår bokmarknad måste vi göra det med samma tankesätt.
Vägen framåt är fler och mindre lager, fler tryckerier och mindre upplagor. Böckerna behöver snabbt komma ut i bokhandeln och hem till läsarna. Den säkraste platsen för en bok är i bokhyllan. Efterfrågan på böcker är nästan omättlig.
– Samtidigt som våra tryckerier bombas sönder finns det större intresse för ukrainsk litteratur än någonsin tidigare. Försöket att utradera den ukrainska litteraturen har verkligen misslyckats. Folk läser och skriver som galningar och ukrainska författare översätts till andra språk i rask takt.
Fortsätter det så kommer Ryssland att förlora det bokstavliga kulturkriget. Varje ny upplaga är en seger för Ukraina.