Jag hade ingen aning om vem Emma Bonino var.
Men när jag vid hennes nyliga död fick veta mer kände jag ett gapande tomrum efter henne – eller kanske snarare efter det hon symboliserar.
Emma Bonino föddes 1948 på landet i Italien. Hennes uppväxt var enkel och, tyckte hon själv, outhärdligt tråkig.
Hon tog sig vidare till högre studier i moderna språk. För sitt stora examensarbete på Bocconiuniversitetet i Milano valde hon att skriva om människorättsaktivisten Malcolm X och helt säkert var det en fingervisning om vad som komma skulle.
Som 26-åring och oönskat gravid lyckades hon hitta en läkare som kunde hjälpa henne till en abort. Det var olagligt i Italien på sjuttiotalet, vilket förstås ledde till samma sak som abortförbud alltid gör: en marknad för riskabla och amatörmässiga ingrepp.
Den illegala aborten, sa hon långt senare, blev avgörande för hennes politiska engagemang. Hon angav sig själv för polisen, för att tvinga fram en rättsprocess för att kunna agitera. Hon satt fängslad i tre veckor och processen mot henne drog ut över flera år.
Bara två år senare, 1976, valdes Emma Bonino in i Italiens parlament, och inledde en helt häpnadsväckande politisk gärning – inte bara för kvinnors rättigheter. Hon kämpade mot landminor, mot dödsstraff, mot krigsbrott i det forna Jugoslavien. Hon blev sedermera bland mycket annat Italiens utrikesminister.
Hon lärde sig arabiska för att säkrare kunna tolka Italiens sydliga grannar. Hon räddade båtflyktingar på Medelhavet genom att mobilisera Italiens marina styrkor.
När hon dog hedrades hon med en statsbegravning av premiärminister Giorgia Meloni, trots att de stod mycket långt ifrån varandra politiskt. Enligt Financial Times uttalade Meloni bland annat att hon trots deras meningsskiljaktigheter alltid har sett Emma Boninos stora och viktiga roll i Italiens moderna historia.
Frågan blir omöjlig att undvika: Vem är nästa Emma Bonino? Vilka är de skarpaste studenterna som blir aktivister som blir politiker, och som gör det genom att hålla hårt fast i sin humanistiska kompass snarare än att dagtinga bort den?
Begär jag för mycket som vill ha in lite patos?
Jag vill så oerhört ogärna bidra till slentrianmässigt politikerförakt, men det är nedslående att vara medborgare just nu i vårt regeringslösa land. Lyxproblem, jag inser det, inte minst vid jämförelse med ett djupt dysfunktionellt samtida Italien. Men man vill ju alltid tro att det finns en väg framåt och uppåt, även för oss.
Så jag tittar på listan över de 349 nyinvalda, googlar namn, läser på, letar efter någon eller några att hoppas på. Någon som vill något av ideologiska och principiella skäl, men som samtidigt klarar av det svenskaste vi har, fyrstegsraketen för allt svenskt beslutsfattande: utredning, förhandling, långbänk och kompromiss. Detta land byggdes av beslut som åttio procent av oss tål och noll procent av oss älskar.
Begär jag för mycket som vill ha in lite patos? Jag tycker inte det. Så jag drömmer vidare! Kanske finns det ändå en eller två Emma Bonino i vår nyvalda riksdag. Någon som kan kombinera italienskt patos med svenska långbänkar.