Artikeln i korthet
Det råder ett tillfälligt lugn i den olivgröna trävillan i Åsarna.
Hilma, drygt ett år gammal, tar en eftermiddagslur i barnvagnen på altanen. Pappa Jens Burman har precis kollat ett avsnitt av dramaserien The Bear. Den är bra, men kanske lite väl stressig ibland, tycker han.
I sitt tidigare liv hade han säkert varit på väg ut på dagens andra träningspass. Kanske en vända i gymmet eller ett par mil på rullskidor.
Nu står Jens Burman i stället och lägger ner köksstolarna på golvet.
När som helst kan dottern, som han skämtsamt kallar ”Monstret”, vakna och återuppta sin senaste hobby: välta stolar.
– Att vara pappaledig är helt nytt, men jag har börjat komma in i i det nu. Det är skönt att inte längre behöva tänka på träning 24/7.
Det har gått fem månader sedan han meddelade att skidkarriären var över efter elva år i världscupen, sju internationella mästerskap och en drös med SM-guld. Den enda mästerskapsmedaljen Jens Burman vann, ett VM-brons i stafett från i fjol, ligger undangömd i en byrålåda.
– Den borde man kanske ha framme någonstans, men jag vet inte var, säger Burman och sätter på kaffekokaren.
32-åringen från Rätan är inte direkt den nostalgiske typen. Visst, det var lite vemodigt att lägga skidorna på hyllan, men inte mer än så.
– Jag hade en avtackning, men det blev inte någon riktig fest. Det vet jag inte om jag vill ha heller.
Andra skidåkare meddelar ofta någon dag innan säsongens sista lopp att de ska lägga av, så de kan bli rejält firade vid mållinjen.
– Det var jag inte sugen på. Jag har ingen lust att stå där och bli avtackad på det viset. Det är inte min grej. Det är bättre att bara ligga lågt och sen: pang! Det är slut.
Varför slutade du?
– Det var inte lika kul längre.
Dels var Jens Burman less på att bo i en resväska varje vinter. Dels hade sporten som han förälskade sig i som barn utvecklats åt ett håll han inte tyckte om.
– Tävlingarna som varit de senaste åren, med många tiokilometerslopp, blir tråkigare och tråkigare. Det passar mig inte riktigt. Sen blir man trött på att träna så mycket när det inte går som man vill. Det blir ju inte direkt roligare med åren att ge sig ut varje dag för att köra dubbelpass.
Det som blev karriärens sista säsong var inte heller en munter historia.
Efter en tung premiär i Gällivare, där han i båda loppen hamnade utanför topp 20, petades Burman från världscupen. Resultatraden från de efterföljande nationella tävlingarna i Boden och Östersund är nattsvart läsning: 47-24-15-47-65.
– Till slut kände jag att jag inte orkar hålla på att flänga runt på de här mindre tävlingarna. Tyvärr är det oftast banor som inte passar mig. Där i Boden är det ju bara platt.
Jens Burman suckar.
– När jag kom hem var det skitväder och inga vidare träningsmöjligheter, så det var svårt att hålla uppe motivationen. Det kändes som ett tydligt tecken på att det är dags att göra något annat.
Kanske var det lättare att ta beslutet att lägga av eftersom framtiden redan var utstakad. Dottern Hilma hade kommit till världen och behövde en pappaledig förälder efter sommaren. Själv var han nästan färdigutbildad elkraftingenjör.
– Det är en bra bransch med många företag som söker folk med den här typen av utbildning. Men jag hade så klart tur som hittade jobb exakt här.
Även om det är nära till allt i Åsarna får man hålla med om att Jens Burman hade tur. Hans nya arbetsplats ligger... hos grannen. Från årsskiftet är hans nya titel driftingenjör.
– Det står på kontraktet att jag börjar första januari, men det är väl ingen som börjar jobba på nyårsdagen? Det blir väl någon vecka efter det.
Han har dock redan testat på arbetslivet.
– Jag jobbade någon vecka åt Bruno, han som kör Åsarna-bussen, i somras. Jag var ”grovis”, skottade grus och körde lite traktor.
Skotta grus låter som bra extraträning.
– Jag gick faktiskt ner i vikt första tiden, men det är väl muskelmassa som man tappar till att börja med. Sen vänder det. Först går man ner, sen kommer fettet och tar över. Då går det upp igen.
Men tro inte att Jens Burman snart kommer se ut som en brasiliansk fotbollsspelare på dekis. Ryktet från hans gamla klubbkompisar säger att 32-åringen synts oftare och oftare i gymmet och löpspåret.
Småbarnspappan bekräftar uppgifterna, men konstaterar samtidigt att han aldrig kommer nå samma toppform som under karriären.
– Det är ju lite tragiskt. Man får se till att hålla i gång så att man inte låter förfallet bli för våldsamt.
Hur är det att se dina gamla landslagskompisar träna för en ny säsong?
– Lite avundsjuk blir man ju när de är nere i Italien den här tiden på året. Men inte när de drar till Torsby, eller som när de startade upp försäsongen i Riksgränsen i slutet av våren. Då kände jag: ”fan vad skönt att inte behöva resa dit det första man gör”.
Kommer du släppa sporten helt, tror du?
– Jag kommer fortsätta att åka skidor, men vet inte om jag kommer tävla igen. Man borde väl åka Vasaloppet någon gång, men jag är inte så sugen på att stå där klockan fem på morgonen i pissregn.
Några hundra meter från trävillan ligger skidstadion där Jens Burman tillbringat tusentals timmar av sitt tidigare i liv.
– Jag vill ge tillbaka något till klubben, så självklart kommer jag vara med och hjälpa med det jag kan. Kanske hoppa in som testpilot hos vallarna eller vara med och spruta snö.
I Åsarna IK finns redan en tidigare skidstjärna som hjälper till efter karriären. Legendaren Thomas Wassberg ansvarar för spåren i den lilla byn.
Du kanske kan hjälpa Thomas att pista spåren?
– Nej, det tror jag inte att jag får.
Jens Burman skrockar.
– Och även om jag hade fått lov att göra det så skulle han ändå göra om allt efteråt.