I våras hölls en föreläsning på Cornelluniversitetet, ett av världens främsta, där fler än femtio Nobelpristagare antingen har studerat eller undervisat.
Men den här kvällen i mars var det inte akademiska meriter som skulle diskuteras, utan erfarenheter av sexuella övergrepp.
I den självbiografiska boken Know my name (2019) berättade författaren och konstnären Chanel Miller sin historia; hur hon som 22-åring blev utsatt för sexuella övergrepp av en student på Stanforduniversitetet efter en fest, hur den efterföljande rättsprocessen kom att pågå i över ett år och hur hon till slut fick – ett slags – upprättelse.
Nu stod hon på scenen framför studenterna på Cornell, där sexuella övergrepp är en del av vardagen: i en studentenkät gjord förra året sade sig 35 procent av studenterna på grundutbildningen ha utsatts för sexuella kontakter utan samtycke.
Den här föreläsningen ansågs alltså angelägen från universitetets sida. Så pass att den dels var öppen för alla, dels att det fanns ett särskilt krav på deltagande. Varje manlig och kvinnlig studentförening – det som i USA kallas fraternity och sorority – behövde skicka dit minst 15 procent av medlemmarna.
Engagemanget? Sådär.
”Miller … var rolig, sårbar och skarp på ett sätt som borde ha fått publiken att sitta som klistrad. Men många av studenterna verkade inte lyssna ens från början”, skrev Kate Manne, filosofiprofessor på Cornell, efter föreläsningen i sitt nyhetsbrev på Substack.
Istället scrollade de Instagram, skickade sms och spelade spel på sina telefoner, noterade Manne; så ointresserade att Chanel Miller – från scenen – kallade det sitt tuffaste framträdande:
”Jag vet inte hur ni professorer klarar det, för det är så svårt att stå här och blicka ut över detta hav av lätt missnöjda ansikten. Jag menar, jag är säker på att ni alla är väldigt berörda, men …”
Drygt ett halvår senare hamnar den här kvällen onekligen i nytt ljus.
Den 21 september publicerade The Cornell Daily Sun artikeln ”Cornell Won’t, We Will”, där den oberoende studenttidningen namngav sju män som för två år sedan enligt en civil stämningsansökan ska ha drogat och gruppvåldtagit en kvinna i närmare sju timmar i studentföreningen Chi Phis elevhus på campuset i Ithaca.
Sedan dess har debattvågorna gått höga i USA, landet vars president själv dömts för sexuella övergrepp.
Blev kvinnan, anonymiserad som Jane Doe, verkligen våldtagen? Det var trots allt först ett par veckor efter händelsen som hon gick till universitetspolisen och anmälde männen, efter att initialt ha verkat se det hela som en urspårad situation, snarare än ett övergrepp.
Å andra sidan: Om det inte var våldtäkt utan sex med samtycke, som de utpekade männen hävdar, varför stängdes studentföreningen efter händelsen? Och om männen var helt oskyldiga, varför såg då Cornell till att det blev konsekvenser som relegering, avstängning, vistelseförbud, krav på att genomgå utbildningar och på att skriva reflekterande uppsatser om sexuella trakasserier?
Den rättsliga delen ska nu ha sin gång, utredningen har öppnats igen och det ska dessutom ses över om universitetet och universitetspolisen – som Jane Doe först anmälde händelsen till – har gjort något fel.
Men helt oavsett om det rent juridiskt begåtts ett brott eller inte, handlar den här historien också om etik, och moral. För som krönikören Christine Emba konstaterar i New York Times (8/10):
”Sex utan samtycke är alltid fel, men det betyder inte att sex med samtycke alltid är rätt.”
Det vill säga: samtycke, att tydligt säga ja till sex, må vara en nödvändig juridisk gräns. Men det är inte en tillräcklig moralisk princip. Och ett ja befriar inte den andre från ansvar i en sexuell situation, eller ger frikort för att vad som helst kan ske efter detta ja.
I förhör har Jane Doe sagt att hon var helt med på det initiala sexet, med två män som hon kände, men att det sedan spårade ur – i takt med påfyllning av alkohol och drogen ketamin, och i takt med att fler män dök upp när de fått nys om vad som försiggick:
Att det fanns ”free p*ssy” att tillgå, som männen skrev i en Snapchatgrupp med över femtio deltagare, att ”the shop”, affären – kvinnan – var öppen. En konversation som Jane Doe, enligt egen utsago, inte ens visste försiggick.
Var hennes första samtycke automatiskt också ett ja till detta? Någonstans borde någon av männen åtminstone ha ställt sig frågan, i stället för att slänga av sig både etiken och moralen ihop med brallorna på studentrumsgolvet.
I debatten kring Cornell har nu två tydliga åsikter framträtt.
De som med bestämdhet hävdar att det var en gruppvåldtäkt, inte sällan med argumentet att ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk ju vill ha sex med många män. Och de som tror att Jane Doe hade frivilligt sex med alla männen, och senare ljög för att hämnas på dem.
Kanske ligger sanningen någonstans däremellan, att hon trodde sig ha sagt ja till sex med två män hon litade på; att hon senare insåg att deras lojalitet låg hos bros before hoes, bröderna framför horan.
Ett våldtäktsoffer? Kanske inte. Men sannerligen ett offer för män med bristande moral och ointresse för någon annan än snubbarna de ville imponera på. Den diskussionen måste fortsätta, helt oavsett vad juridiken säger.
Och för universiteten: att börja kräva hundraprocentig närvaro när nästa Chanel Miller kommer för att berätta sin historia. Med mobilförbud och obligatorisk ”reflekterande” uppsats efteråt.
Veckans tips
Aktuell ljudbok: Projections av Karl Deisseroth
Sugen på att forstå optogenetik, tekniken som nu belönas med Nobelpris? Här förklarar en av pristagarna själv, illustrerat av egna möten med patienter som lider av svåra psykiatriska sjukdomar.
(Där ljudböcker finns.)
Höstskiva:She’s the best av Troye Sivan
Som den tidigare Sydismedarbetaren Gabriel Zetterström skriver i DN: ”publiktillvänd musik när den är som allra vackrast”.
(Där musik finns.)
Omläsning: Mao II av Don DeLillo
Kulturchefen Maria Francke laddade upp med Jamaica Kincaids Lucy (1990) inför litteraturpriset, jag med Don DeLillos mästerliga bok från samma tidiga nittiotal. Ny chans till pris nästa år!
(Där böcker finns.)