I torsdags kom beskedet att Anne Carson tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Jag ska inte påstå att jag hoppade högt, vare sig av lycka eller överraskning.
Möjligen är jag en av dem som GP:s litteraturredaktör Jenny Högström öste sin förtrytelses skålar över i torsdagens Nobelkommentar om Carson: ”Sval, alltför intellektuell, hjärna i glasburk, för akademisk, är alltsammans olika sätt att avfärda hennes författarskap som jag stött på under åren. Men om man vill påstå att Anne Carson är en svår författare så vill jag säga två saker: Du har fel. Men också ibland: ja, och so what?”
Visst, jag ser också Carsons kvaliteter. Samtidigt har hon varit favorittippad så länge att all sorts nyhetskänsla liksom dunstat bort med åren. Och det är bara att erkänna: jag gillar den sortens överraskning som ett riktigt bra och helt oväntat Nobelval innebär, känslan av att stå inför en ny läserövring. So sue me.
I stället har jag under veckan försjunkit i Netflix-filmatiseringen av en annan Nobelpristagare, John Steinbeck och hans ”Öster om Eden”. Det är inte första gången den blivit film – Elia Kazans rulle från 1955 med James Dean i rollen som Cal är klassisk.
Ni hör ju, det är inte en helt oproblematisk figur på den här sidan feminismen
Den täckte dock bara den sista tredjedelen av romanen. I den nyproducerade serien river Zoe Kazan – japp, sondotter till samme Kazan som gjorde den första versionen – av hela rasket i ett svep, från det första olycksdömda brödraparet i slutet av 1800-talet till deras söner vid tiden för första världskriget.
Det överraskande är att den känns så fräsch. Jag är förvisso inte övertygad om att det rör sig om så stor filmkonst, det ligger något glossigt miniseriefilter från 1980-talet över produktionen, i synnerhet i de inledande avsnitten.
Det jag däremot är säker på är att huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör någonting verkligt intressant med romanens och seriens själva nod – Cathy, den slemma skönheten, sociopaten och slampan. Hon som driver en lärare till självmord, bränner inne båda sina föräldrar, skjuter sin egen make och sedan ger sig in bordellbranschen.
Ni hör ju, det är inte en helt oproblematisk figur på den här sidan feminismen. Visserligen bygger Steinbeck sin roman på den bibliska berättelsen om Adam och Eva, Kain och Abel – och en sådan kräver naturligtvis både en orm och en kvinna, gärna i en och samma gestalt.
Det har samtidigt resulterat i att Steinbecks porträtt av Cathy genom åren anklagats för att vara endimensionellt och misogynt. Med viss rätt, kan tillfogas. Som figur är Cathy utstuderad – och lite kitschig – i sin kontrastverken mellan yttre kvinnlig skönhet och inre förruttnelse. Tankarna går till forna tiders mördarballader, sådana som vältrar sig i föreställningarna om den obegripliga ondskan bakom det näpna utanpåverket.
Men utan Cathys tjuskraft och sotsvarta själ, heller ingen roman. För männen i ”Öster om Eden” får hon därför den funktion som kvinnor behäftats med sedan Eva fördrevs ur Lustgården: som hägring och lockelse, en projektionsyta för ömhetsbehov och omhändertagande.
Ofta är det som att se en söndertröskad misogyn kliché vändas in och ut
Maken Adam vägrar till exempel att lyssna på vad hon faktiskt berättar om sig själv och sin ovilja att skaffa ungar. Han förpassar henne till rollen som barnalstrande mammahelgon, trots att hon samtidigt kastar långa blickar efter hans bror. Och när familjedramat väl är ett faktum är det sonen Cal som i sin tur inte kan släppa sina fåfänga fantasier om den från hemmet förlupna Cathy och moderskapet han aldrig fick omslutas av.
Att ställa ut denna kvinnliga iskyla i helfigur i en filmatisering på 2020-talet medför rätt hårda krav på både manus och skådespelare – Cathys handlingar är inte alldeles lätta att tro på när de vecklas ut över flera decennier. Inte minst därför att det finns så få komplicerande dimensioner i själva texten.
Det märkliga är att det funkar så bra när det väl får ett fysiskt uttryck. Florence Pugh lyckas på något obegripligt vis mänskliggöra Cathy, till och med locka över oss på hennes sida. De destruktiva drifterna må dra som snabba skuggor över hennes vidöppna ansikte, men skapar också, bit för bit, en sammantagen bild – av en kvinna inlåst av sin tid och av idel män, oförmögen att gå sin egen väg eller ens härska över sitt eget öde. Om hon inte väljer att låta sig brutaliseras, vill säga.
Ofta är det som att se en söndertröskad misogyn kliché vändas in och ut och få helt nya betydelser och fasetter – en dark girl boss i en värld för män, om uttrycket tillåts. Och där vi, som trodde oss känna rollen hon uttolkar, får överrumplas av rymden, friheten och, tja, själva oändligheten i skådespelarkonsten och dess uttrycksmöjligheter.
På tal om överraskande konstnärliga val, alltså. Jag tror verkligen att vi mår bra sådana. Så jag unnar mig också fortsatt att muttra lita över valet av Anne Carson, så extremt förväntat, fläckfritt och förutsägbart. Men håller å andra sidan hoppet uppe om att slås av häpnad vid nästa års Nobeltillkännagivande i stället.