I Sverige finns sedan många år en debatt om utanförskap, om människor med invandrarbakgrund som inte etablerar sig på arbetsmarknaden. Det är en viktig debatt om frågor som påverkar samhällsekonomin och folkhälsan. Men när människor väl har fått ett varaktigt arbete verkar de försvinna från politikernas radar.
Invandrare hamnar ofta i ett mellanförskap där de inte tillåts göra karriär.
Jag har otaliga gånger både privat och i samband med studiebesök besökt verksamheter som äldreboenden, förskolor och LSS-boenden och sett samma mönster: bland dem som jobbar på golvet är kvinnor och personer med utländsk bakgrund överrepresenterade, medan samma grupper är underrepresenterade på chefsnivå.
Enligt fackförbundet Ledarna är andelen chefer med utrikes bakgrund i Sverige cirka 16,5 procent medan personer med utrikes bakgrund utgör cirka 27,7 procent av den totala arbetsmarknaden.
Statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, visar också att skillnaderna är tydliga. År 2024 hade 3 procent av de sysselsatta utrikes födda kvinnorna ett chefsyrke, jämfört med 7 procent av kvinnorna födda i Sverige. Bland män var motsvarande andelar 4 respektive 9 procent.
Forskning publicerad av IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visar att människor väljs bort trots likvärdiga meriter. I ett experiment med drygt 7 000 jobbansökningar fick män med utländskt klingande namn positiv återkoppling i 21 procent av fallen, jämfört med 35 procent för män med svenskklingande namn. De sökande hade jämförbara svenska utbildningar och arbetslivserfarenheter. För män var diskrimineringen dessutom större i yrken där få utrikesfödda redan arbetade.
Det mellanförskap som uppstår begränsar människors frihet att utvecklas i arbetslivet, använda sin utbildning och ta större ansvar. Och arbetsgivare går miste om kunskap, erfarenhet och möjliga framtida ledare.
Alla vill inte bli chefer. Men den som vill ta nästa steg ska bedömas efter sin kompetens och sina förutsättningar, inte efter namn, kön eller bakgrund. För att bekämpa mellanförskapet vill Miljöpartiet:
1. Ge antidiskrimineringsbyråer, lokala verksamheter som ger stöd och rådgivning till personer som utsatts för diskriminering, bättre möjligheter att driva ärenden, och se till att den som utsatts lättare kan få skadestånd.
2. Utveckla Sveriges nationella plan mot rasism för att förebygga och motverka rasism i hela samhället.
3. Se till att diskrimineringslagen tar hänsyn till att olika former av diskriminering kan samverka, så att lagen bättre fångar hur en person kan drabbas på flera sätt samtidigt.
4. Utveckla effektivare tillsyn och uppföljning av diskrimineringslagen, särskilt det förebyggande arbetet med aktiva åtgärder.
5. Införa fler öronmärkta dagar i föräldraförsäkringen och stärka insatser som gör att fler pappor tar ut mer föräldraledighet.
6. Förkorta arbetstiden så att det blir lättare att ägna sig åt det som måste göras på hemmafronten och satsa på karriären.
7. Offentliga verksamheter och bolag ska använda SCB:s statistik för att synliggöra skillnader kopplade till utländsk bakgrund i löner och i sammansättningen av personal och chefer.
8. Ge DO, Diskrimineringsombudsmannen, i uppdrag att ta fram vägledning för frivillig och anonym statistik utifrån de diskrimineringsgrunder som fastslås i diskrimineringslagen.
9. Använda offentlig upphandling för att motverka diskriminering. Väg in hur företag uppfyller diskrimineringslagens krav på förebyggande arbete när offentliga uppdrag fördelas.
10. Utreda ett bättre system för rättshjälp i diskrimineringsmål, så att den som utsätts lättare kan driva sitt ärende.
Miljöpartiet vill bryta mellanförskapet. Människor som har tagit sig in på arbetsmarknaden ska få rättvisa chanser att utvecklas, nå sin fulla potential och bygga karriärer. Det vinner Sverige på.
SKRIBENTEN
Bassem Nasr (MP), riksdagsledamot och ledamot i arbetsmarknadsutskottet
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.