För fransmännen är uppror den heligaste av plikter, som revolutionären Maximilien Robespierre uttryckte saken 1793. Det har knappast undgått någon som känner till fransk historia. Uppror, inte bara som plikt utan som nationell tradition, är något många fransmän håller väldigt högt. Men lika återkommande som upproren är deras överdrifter.
Det gäller det uppror Robespierre själv var pådrivande i - och det gäller det som nu pågått på franska gator de senaste veckorna.
Den här gången började det, som det ofta gör, med något rätt enkelt och anspråkslöst: en lärarstrejk vid Saint-Exupéry-gymnasiet i Créteil söder om Paris, den 17 september. Efter ett tag anslöt sig en del av eleverna, skolan blockerades och därefter började protesterna spridas till andra skolor.
Vad som därefter skedde var inte blott en protest mot dåliga lokaler, lärarbrist och långa skoldagar utan våld mot allt som representerar samhället och staten: skolbyggnader, brandkår, skolpersonal och polisen.
I början av oktober hade över 5 000 personer gripits. Myndigheterna rapporterade då över 600 skadade poliser och minst 24 skolor som bränts eller vandaliserats. Den 5 oktober uppgav premiärministerns kansli att 215 elever och 85 skolanställda hade skadats. Bilderna visar hur protesterna mot skolmiljön har övergått i ett bredare och våldsammare missnöje.
Det som sker tyder på ett samhälle i kris och delar av befolkningen som i bästa fall är likgiltiga inför samhället de lever i eller i värsta fall eftersträvar ökad konfrontation och våld.
Protesterna ställer också landets ekonomiska dilemma på sin spets: kraven på nya satsningar växer samtidigt som utrymmet att finansiera dem krymper. Problemen i skolan och de senaste veckornas våldsamheter är bara några i raden av djupa problem för det franska samhället: långvarig segregation och utanförskap, svag ekonomisk tillväxt brist på produktivitetsutveckling och kanske framförallt seglivade underskott i de offentliga finanserna. Det är i synnerhet det sista som man bör vara uppmärksam på för att förstå läget i landet.
Vid utgången av 2025 hade Frankrike nästan dubbelt så hög offentlig skuld som Tyskland, 115,7 procent av bruttonationalprodukten (BNP) jämfört med 63,5 procent, och drygt tre gånger så hög som Sveriges på 35,1 procent. Frankrike är inte på något sätt unikt i Europa; Italien hade en ännu högre offentlig skuld, omkring 137 procent av BNP.
Men inget annat stort europeiskt land har lika djupa problem som Frankrike med samtidigt hög skuldsättning, svårigheter att komma ur den samt en oförmåga att få igång ekonomin.
En särskilt beklämmande uppgift är det franska primärsaldot, det vill säga den offentliga sektorns inkomster minus utgifter, exklusive ränteutgifter. Frankrikes primära underskott uppgick 2025 till omkring 2,9 procent av BNP, medan Italien hade ett primärt överskott på 0,8 procent samma år. Trots sin högre skuld klarade Italien alltså bättre av att täcka de löpande utgifterna före räntor med sina inkomster.
Ett annat viktigt nyckeltal är det totala offentliga budgetunderskottet, där även ränteutgifterna ingår. År 2025 var det 5,1 procent av BNP i Frankrike, ett av EU största. Kombinerar man detta med offentliga utgifter på 57,3 procent av BNP får man en låst situation för landets politiska ledning. Frankrike är inget land där det offentliga är återhållsamt eller sparar särskilt mycket; det spenderas redan vidlyftigt.
I EU är den överenskomna maxgränsen ett underskott på tre procent av BNP. Den har Frankrike överskridit varje år från 2020 till 2025. Landet har legat över treprocentgränsen under större delen av tiden sedan millennieskiftet. De ekonomiska problemen är alltså på intet sätt nya, men kanske börjar landet närma sig en bristningsgräns.
Så hur ska fransmännen komma ur denna knipa?
Frankrike har redan idag väldigt höga skatter, varför det är svårt att minska underskotten genom att beskatta fransmännen hårdare. Vad som återstår är nedskärningar i den stora staten, högre pensionsålder (den är idag 62) eller, allra helst, ökad produktivitet och tillväxt. Men nedskärningar eller ökad pensionsålder är förstås aldrig populära.
Allt det här ekonomiska eländet har börjat få konsekvenser på obligationsmarknaden. Den 1 oktober låg den franska tioårsräntan på omkring 4,9 procent, enligt Banque de France. Högre räntor gör det dyrare att finansiera underskotten och ersätta gamla lån med nya. Det förvärrar skuldproblemen och ökar behovet av nedskärningar.
Vem som än styr Frankrike ställs inför nödvändigheten att göra något åt de växande problemen. Att skapa ekonomisk tillväxt kräver tid, medan besparingar snabbare kan minska underskotten och bidra till att återvinna marknadens förtroende.
Men varje försök att göra nedskärningar, oavsett var i den omfattande staten, har hittills möts med hårda protester och inom vänstern av direkt revolutionära stämningar. Samtidigt skapar nedskärningar inte nödvändigtvis tillväxt eller ökad livskraft i ekonomin. Det kan i vissa lägen vara precis tvärtom.
Till dessa långvariga ekonomiska problem kommer alltså en gymnasieskola där elever och lärare vittnar om resursbrist, obesatta lärartjänster och slitna lokaler.
Givet denna prekära situation är det intressant att se vad två av de främsta kandidaterna i 2027 års presidentval har för lösningar. Nästa år avslutas Emmanuel Macrons tid som president. Hans sargade mittenrörelse är idag en skugga av sitt forna jag: i PolitPros sammanvägning av partiernas stöd inför ett parlamentsval får mittenalliansen Ensemble 14 procent.
De traditionella alternativen, socialdemokratin och högern, är båda svaga. Det gamla regeringspartiet Socialisterna utgör numera en mindre del av vänsterkoalitionen Nya folkfronten (NFP), som får 24 procent i samma sammanvägning. Republikanerna, Nicolas Sarkozys och Jacques Chiracs gamla maktparti, har sorgliga 12 procent.
Huvudrollerna i den franska politiken spelas idag av Marine Le Pens Nationell samling (RN) samt hennes motpart på vänstersidan, Jean-Luc Mélenchon, som är den tongivande vänsterledaren i koalitionen NFP och ledare för partiet Det okuvliga Frankrike (LFI). Medan RN med åren har blivit ett mindre radikalt högerparti, i likhet med vad som skedde med Giorgia Melonis Italiens bröder, har Mélenchon och LFI – om möjligt – blivit ännu mer radikala.
Mélenchon vill genomföra en ensidig avskrivning av delar av den franska statsskulden. Det är bara att ta den del av statsskulden som den franska centralbanken äger och ”kasta den i elden”, som han uttryckte det nyligen.
Utsikterna att göra det är i skrivande stund små, och en sådan åtgärd skulle riskera hela eurozonens stabilitet. Kanske inser en majoritet av fransmännen ändå detta. Skulle Mélenchon ställas mot Le Pen i en eventuell andra valomgång 2027 pekar opinionsmätningarna på en stor förlust för honom. I en mätning från Harris Interactive, genomförd den 22–24 september, fick han 31 procent mot Le Pens 69.
I kontrast till Mélenchons uppeldning av statsskulden lovar Le Pen omfattande nedskärningar för att pressa ned budgetunderskottet till EU treprocentsgräns. Det är å andra sidan lätt att säga men uppenbarligen mycket svårare att förverkliga.
Le Pens stora problem, och det kan även bli Frankrikes, är att hon i likhet med Mélenchon motsätter sig höjningen av pensionsåldern till 64 år. Hon vill återgå till 62 år som huvudregel och möjliggöra pension vid 60 för vissa som började arbeta tidigt. Mélenchon vill gå längre och återinföra 60 år som generell pensionsålder.
Oavsett vem som vinner i nästa val vill alltså båda kandidaterna se hur nära kanten Frankrike kan komma utan att trilla ned.