An evening with Priscilla Presley – Haga konserthall, Göteborg
Betyg:
Bäst: Priscilla svar på hur det var att kyssa Elvis: ”Har ni sett hans läppar?”
Sämst: Ett omotiverat långt segment om Priscilla i ”Den nakna pistolen”.
Stämning: Intimt vardaglig och lite trevande.
Spaning: Priscilla känns inte mystisk, utan snarast rar, jordnära och skämtsam i verkligheten.
Ändå är det på många sätt svårt att tro att hon är här. Med oss. Märkligt malplacé mitt i Haga konserthalls svenskt svala funkisarkitektur.
Mest för att hon med tiden blivit så ikonisk att hon skulle kunna liknas vid ett populärkulturellt helgon: Sofia Coppola frossade för tre år sen i kvinnomystik av satin, spets, papiljotter, negligéer i biopicen ”Priscilla”. Medan Lana Del Rey har byggt en hel karriär på Priscillas eteriska persona. Lana del Rey vars sorgsna ”Young and beautiful” för övrigt spelas till ett av föreställningens många bildspel, där foton på bröllop, barn och förälskade blickar, får rösten att stocka sig lite i halsen på Priscilla.
De privata filmerna är kvällens stomme, som i övrigt består av frågor på scen från Priscillas Europa-manager och en representant från Memphis Mansion i Danmark. Det blir lite tafatt ibland, men det bidrar å andra sidan till den rätt ovanliga intimiteten i rummet. Publiken verkar bli okonstlat lycklig när de får se ett gruppfoto från ”Dallas” där Priscilla sitter snett nedanför Larry Hagman. Hon ondgör sig över dagens trista tv-utbud och undrar vad alla tittar på nuförtiden? Från bänkraderna studsar spridda svar: ”Youtube!”, ”Vänner!”, ”The dog rescuers!” Den sant spontana gemenskapen är allt här. Likadant när hon berättar om skilsmässan och beslutet att lämna Elvis: Orden ”Det var ett liv som ingen kvinna hade velat ha – en mansvärld” skapar ett gensvar så svagt att det nästan inte hörs från två, för målgruppen, väldigt unga tjejer. Men Priscilla hör dem: ”Var det en applåd”, och därifrån växer sig handklappen starkare i ett slags anda av gemensam girlpower.
Det stundtals lite såsiga och riktningslösa får liv av något som känns äkta och mellanmänskligt, och mitt i allt glider överraskande Priscillas son Navarone, 39, upp på scen.
Är Elvis bara en minsta gemensam nämnare i allt detta? Någon som varit död i nära 50 år. När berättelsen förlorar sig i stickspår kan det kännas så. Men så börjar Priscilla prata om förlusten av dottern Lisa Marie, om smärtan och sorgen, allt medan Elvis sjunger ”Unchained melody”. Det är i någon mån ett kalkylerat crescendo, men som det svider i hjärtat, när alla minnen plötsligt hänger ihop och blir till ett.