De senaste åren har Jordan Pickford gått från hetsig hundvalp till att faktiskt kunna hitta lugnet när det krävs.
Nu, så här tre matcher in på VM, har de där gamla tendenserna börjat synas igen. Den stirriga blicken, de nervösa besluten. Inledningen i sista gruppspelsmötet med Panama var inget undantag.
Men om inte målvakten hade reagerat blixtsnabbt när José Luis Rodriguez dundrade iväg ett avslut kort efter första perioden (läs: första reklamavbrottet) hade stämningen inne på MetLife Stadium varit betydligt mer panikslagen i halvtid.
Nu såg de dyngsura engelsmännen mest förbryllade ut över vad som pågick nere på planen.
Thomas Christiansen – Danmarks enda representant detta VM – har onekligen fått ordning på Panama. Hans spelare, som redan var utslagna ur mästerskapet, organiserade sig i en fembackslinje och högg på lösa bollar centralt.
Och liksom i mötet med Ghana tidigare i veckan stod England utan konkreta svar. Matchen i New Jersey 2026 visade sig vara långt ifrån promenadsegern i Nizjnij Novgorod 2018, som slutade med sex mål framåt.
Lyckligtvis lämnade inte Thomas Tuchel kvar samtliga kvalitetslirare hemma på öarna denna sommar. Med Jude Bellingham och Harry Kane i laget kommer man hyfsat långt ändå.
James skadad?!
Tuchels dilemma är att han har spelat ett högt spel hittills.
Förbundskaptenen inledde detta mästerskap som Gareth Southgates motpol: valet att lämna ett par stjärnor hemma, låta systemet gå först och ösa på i stället för att bevaka en ledning likt i premiären mot Kroatien.
Stunden då de engelska spelarna, med vattniga ögon, stod framför ett hav av vita tröjor som sjöng ”Wonderwall” på Dallas Stadium kändes signifikativt. Som att detta äntligen skulle bli deras sommar.
Sedan dess har England kryssat mot Ghana, som de alltid tenderade att göra i andra matchen under Southgate. Skadan på Reece James, en av få naturliga högerbackar i truppen, oroar.
– Ingen kunde se det komma. Reece var i god form, hävdade Tuchel när han adresserade högerbackens ömma ljumske.
Reece – gjord av glas – James skadad?!
Ja, vilken otrolig chock för alla som följt hans karriär.
Smått bisarrt
Att vila Declan Rice och dra ner Bellingham ett hack på mittfältet är en sak – att se Jarell Quansah kliva in som högerback i en VM-match är smått bisarrt.
Inget ont om den 23-årige Leverkusen-spelaren, som Tuchel uppenbarligen är omåttligt förtjust i.
Men tänk att tappa Tino Livramento – med en skadedrabbad vår i ryggen – och kalla in mittbacken Trevoh Chalobah, eftersom man väntat på att ”frigöra Quansah som ytterback”.
Och vad som står klart är att det aldrig funnits i Tuchels värld att slå en signal till Trent Alexander-Arnold, oavsett vilka spelare som varit tillgängliga.
I dagens möte var Quansah stabil utan att egentligen sätta något större avtryck. Det var tydligt att han var instruerad att hålla sig djupt, för att i stället låta Nico O’Reilly på andra kanten hänga med uppåt i planen.
England skapade ett par halvchanser i första halvleken, ofta genom Marcus Rashford eller Bukayo Saka (Kane rörde knappt bollen). Den pressade stämningen inne på arenan, med frustrerade läten och gester, släppte inte förrän i 62:e minuten.
En våg av lättnad
Om – med stor betoning på om – England ska ta sig långt i detta mästerskap är samarbetet mellan Bellingham och Kane absolut avgörande.
På sin presskonferens inför mötet varnade Christiansen för just motståndarnas fasta situationer. Bellinghams fullträff, en läcker styrning trots att han var omfamnad, utlöste en våg av lättnad från alla klädda i rött och vitt.
Framför allt tacksamhet över att se en sextondelsfinal mot Portugal försvinna (just nu tycks det bli Senegal). Fifa lär ha varit mer än nöjda över att målet kom precis innan matchens tredje reklampaus, vilket innebar att publiken levde sig in när DJ:n drog igång ”Living on a Prayer” på högsta volym.
Därefter lyftes Kanes – en match långa – förbannelse när han nickade in 2–0, framspelad av Bellingham, och därmed gled om den tidigare rekordhållaren Gary Lineker en gång för alla.
Trots 60 matcher i benen verkar den engelske strikern fräschare än någonsin.
Med tanke på vad som hände mot slutet, när Panamas Fajardo till sist tryckte in bollen bakom Pickford, lär Englands segervapen främst hittas där. I den vassa offensiven.
Nu höjde visserligen linjedomaren sin flagga och dömde bort reduceringen – men det fungerar som en påminnelse om att det här laget inte är ogenomträngligt.