De rödgröna partierna enades i veckan om att verka för en stopplag för de så kallade tonårsutvisningarna. Det är lite oklart vad det innebär i praktiken. Migrationsverket kommer inte ta hänsyn till beslutet meddelar myndigheten. Någon lagändring har inte beslutats av riksdagen och någon rödgrön regering finns inte på plats.
Tonårsutvisningarna ledde till en intensiv mediedebatt under våren. Enskilda fall lyftes fram där ungdomar som vistats flera år i Sverige och gick på gymnasiet hade fått utvisningsbeslut trots att deras föräldrar hade rätt att fortsätta vistas i landet. Tidö-regeringen borde ha varit mer förutseende och undvikit denna situation.
Men hur har situationen då kunnat uppstå?
Sanningen är att det inte i första hand beror på några beslut som Tidö-regeringen har fattat. Den huvudsakliga förklaringen är att Sverige övergått från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd, beslut som fattades av Stefan Löfvens socialdemokratiska regering i brett samförstånd.
Både asylsökande, arbetskraftsinvandrare och deras anhöriga måste ansöka om förlängning när det tillfälliga uppehållstillståndet går ut. I en del fall kan exempelvis föräldrar ha permanent uppehållstillstånd enligt äldre regelverk och deras barn tillfälliga uppehållstillstånd för att de kommit senare.
Det som skett under Tidö-regeringens tid är att kraven för att få undantag från regelverket har stramats åt, samt att lönegolvet höjts för att beviljas arbetstillstånd för personer som inte är EU-medborgare, vilket gjort det svårare att få uppehållstillstånd för unga den vägen.
När Aftonbladet kartlade utvisningar av personer mellan 18 och 21 år fann man 92 fall där ungdomarna utvisats trots att föräldrarna fått stanna. Det kan röra sig om fler, men är ändå en bråkdel av de 2000 personer som utvisades i ålderskategorin förra året. Man bör helt enkelt komma ihåg att tonårsutvisningarna är ett specialfall.
Regeringen beslutade dessutom i våras att höja åldern från 18 till 21 så att ungdomar i denna situation ska kunna gå ut gymnasiet och söka ett jobb som ger dem möjlighet att stanna. Därför är det inte längre helt korrekt att tala om ”tonårsutvisningar”.
Höjningen av åldersgränsen var rimlig, om än senkommen. Men själva grundproblematiken går egentligen inte att komma runt. Den som söker sig till Sverige för att arbeta kan få arbetstillstånd för en viss period som också kan förlängas. Den personen har också rätt att ta hit anhöriga som den kan försörja, såsom minderåriga barn.
Både barn och vuxna kan efter en tid ansöka om svenskt medborgarskap om de uppfyller kvalifikationerna. Men den som inte är svensk medborgare riskerar att bli utvisad om grunden för uppehållstillståndet upphör. Minderåriga kan stanna på anknytning om föräldrarna är kvar. Men personer över 21 år måste ha ett eget skäl – såsom arbete med en lön över en viss nivå.
Svensk lagstiftning är nu i linje med andra europeiska länders. De rödgrönas stopplag skulle hjälpa en specifik kategori 21-åringar, men inte ändra grundvillkoren för merparten i samma ålder.
Det går dock att hävda att den som varit här under en större del av sin uppväxt bör undantas från kraven på egenförsörjning. Att utvisa skötsamma ungdomar med stark anknytning till Sverige strider med fog mot de flestas moraluppfattning. Sådana hänsyn kan ta om man i grunden ställer tydliga krav på exempelvis föräldrar som söker arbetstillstånd. Det vill säga med en stram grundhållning, finns utrymme för humanitära hänsyn i enskilda fall. Med en slapp grundhållning blir konsekvenserna för samhället däremot orimliga, eftersom det då snabbt rör sig om helt andra volymer som söker sig hit.
Att Sverige ska ha tillfälliga och inte permanenta uppehållstillstånd som huvudregel råder det också stor politisk uppslutning kring. Liksom att vi ska ha tydliga försörjningskrav. Alla Tidö-partier, Socialdemokraterna och Centerpartiet står bakom den linjen. Det var nämligen Sveriges tidigare avvikande linje med permanenta uppehållstillstånd som i hög grad var skälet till att invandringen blev ohanterligt stor. Med tanke på alla sociala följdverkningar av det är det ytterst få som vill tillbaka till den ordningen.
Med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel kommer dock enskilda människor alltid att riskera hamna i svåra situationer. Om man inte har beviljats svenskt medborgarskap kan man tvingas att lämna landet efter flera år om man förlorar sitt arbete och inte har några andra skyddsskäl exempelvis.
Av de 92 personer Aftonbladet fann i sin kartläggning som passar in på begreppet ”tonårsutvisningar” var det drygt 60 ungdomar som befunnit sig i landet i mer än fem år. Det är rimligt att låta denna avgränsade grupp stanna, även om det skulle röra sig om något fler än 60 personer i praktiken.
Den grundläggande motsättningen mellan en ordnad invandringspolitik och varje enskild familjs och individs intressen går däremot inte att lösa på något enkelt sätt. Politiken måste alltid göra en avvägning. En allt för fyrkantig lagstiftning kan leda till inhumana konsekvenser för individen. En allt för generös lagstiftning leder å andra sidan till missbruk, överutnyttjande och i förlängningen till sämre integration, främlingsfientlighet och allvarliga sociala problem av det slag Sverige fått uppleva under de senaste decennierna. Det är långsiktigt vare sig ansvarstagande eller humant.
Lyckas Socialdemokraterna få ihop sitt regeringsunderlag är det viktigt att de håller fast vid de uppstramningar de själva ställt sig bakom, och inte böjer sig för exempelvis C:s krav på omfattande låglöneinvandring till arbetsmarknaden. Justeringar bör bara ske på marginalen. Att stoppa ”tonårsutvisningarna” är just en sådan justering på marginalen.