Jag har arbetat hela mitt vuxna liv och har aldrig haft en tanke på att jag inte skulle kunna få ett nytt jobb om det skulle vara nödvändigt.
Nu är jag i den sitsen sedan flera år och har nu levt upp allt mitt sparande, tagit ut min tjänstepension i förtid och sålt och pantsatt allt av värde.
Vad är då problemet? Jo, här i Sverige råder det utan tvekan ålderism vilket gör att jag trots att jag sökt tusentals (!) lediga tjänster inte fått komma på en enda anställningsintervju.
Flera jobbannonsörer sticker inte ens under stol med att sådana som jag inte behöver göra sig besväret att söka då de skriver att jobbet är perfekt som ”förstagångsjobb” vilket såklart inte stämmer in på en 56-åring.
Så mycket jag skulle kunna erbjuda en arbetsplats med min arbets- och livserfarenhet. Jag är sällan eller aldrig sjuk och har inga småbarn jag behöver vabba för.
Med detta menar jag inte att man ska diskriminera småbarnsföräldrar vilket man heller inte gör på marknaden. Vill bara visa på att det finns mycket som är bra och fördelaktigt med oss som passerat 50 också.
Jag har vidgat mitt sökande från ekonomi- och finanstjänster till att exempelvis söka arbete på äldreboenden och inom hemtjänst men då jag inte är undersköterska är jag inte intressant. Jag förstår inte detta heller men här handlar det ju i alla fall inte om min ålder utan något annat och det respekterar jag.
Jag har sökt arbete inom så många områden nu att jag inser att jag måste vara helt ointressant för hela arbetsmarknaden och det är ingen skön känsla.
Är man verkligen slut som arbetande människa när man passerat 50? Givetvis inte men ingen låter mig göra jobbet!
Jag kommer inte kunna bo kvar i min lägenhet och har en framtid på gatan om det vill sig illa. Detta scenario var jag inte beredd på då jag tidigare hade mycket god och ordnad ekonomi men jag råkade tyvärr bli för gammal och oattraktiv för den svenska arbetsmarknaden.
”Jessica”