Är middagsbjudningen en utdöende konst? Det finns tecken på det.
Aldrig har vi varit så matintresserade. Aldrig har våra kök varit så påkostade. Aldrig har vi haft så många kokböcker, receptkonton och keramiktallrikar. Ändå tycks tröskeln till att säga ”kom över och ät” ha blivit högre.
Den senaste veckan har en The Atlantic-artikel om amerikanernas försvinnande middagsbjudningar blivit en snackis. Och siffrorna är rätt hisnande. 1975 bjöd 42 procent av amerikanerna hem vänner eller familj minst en gång i månaden. I dag gör 12 procent det.
Man kan tänka sig att alla helt enkelt går på krogen i stället. Men nej, amerikanerna går inte bara mer sällan hem till varandra, de umgås mindre ansikte mot ansikte över huvud taget.
Hemmet är numera så fullt av lättillgänglig underhållning att vi inte längre behöver bjuda in andra människor.
Atlantic-journalisten Derek Thompson går igenom en lång rad tänkbara förklaringar. Vi har fått en mer stressad, prestationsinriktad syn på fritiden. Föräldrar har färre barn, men lägger betydligt mer tid på dem. Vänskapskretsarna har krympt.
Men framför allt har alternativet blivit så lockande. Hemmet är numera så fullt av lättillgänglig underhållning att vi inte längre behöver bjuda in andra människor för att slippa ha tråkigt.
Någon motsvarande långtidsstudie över svenska middagsbjudningar finns inte. Däremot umgås vi mindre med våra vänner än för 30 år sedan, enligt SOM-institutet. Det finns alltså åtminstone skäl att misstänka att amerikanerna inte är ensamma om utvecklingen.
Och det finns andra små ledtrådar.
Samtidigt som vi tycks bjuda hem varandra mer motvilligt har intresset för mat fullkomligt exploderat.
I en undersökning från i år, gjord av Demoskop på uppdrag av Ikea, svarar 68 procent att ordningen hemma spelar stor roll för om de bjuder hem andra.
Ja, Ikea har förstås ett visst intresse av att vi ligger vakna och tänker på förvaring. Men liknande argument dyker upp på fler håll: vi hinner inte, orkar inte städa, tycker att det kräver för mycket planering.
Så tillåt mig att addera en tes.
Middagsbjudningen håller kanske inte på att dö för att vi blivit asociala, utan för att vi har förvandlat den till ett enormt projekt.
Samtidigt som vi tycks bjuda hem varandra mer motvilligt har intresset för mat fullkomligt exploderat. Vi tittar på ”The Bear”, följer matkonton, kan uttala gochujang, skaffar pastamaskiner och fler sorters vinglas än tidigare generationer hade sorters vin.
Vi har betydligt mer fritid än människor hade för hundra år sedan.
Ribban har höjts. Nu tänker vi dukning, förrätt, nystädat badrum, allergier, vegetarisk variant och gärna någonting som Ottolenghi har gjort med en aubergine.
”Kom över, jag gör spaghetti” känns plötsligt lite futtigt.
Och så har vi förstås inte tid.
Det är egentligen märkligt. Vi har betydligt mer fritid än människor hade för hundra år sedan. Ändå uppgav över 60 procent av svenskarna i en SCB-undersökning att de alltid eller ofta upplever tidsbrist.
En av forskningens lösningar för att råda bot på känslan är: Fyll tiden med något som känns meningsfullt. Då kan tiden mentalt ”expandera” – vi upplever att den går långsammare och att vi hinner mer på den.
Vi måste göra middagsbjudningen lite sämre för att rädda den.
Utmärkt. Det är bara att meddela detta till hjärnan klockan 20.43 en mörk tisdag i november.
Ju tröttare jag är, desto mer lockande känns allt som kräver absolut ingenting av mig. Det är märkligt lätt att hänge sig åt slöskrollande, trots att majoriteten säger att de mår dåligt av det.
Det krävs ett aktivt val för att göra något annat, och då hjälper inte höga trösklar. Vi måste göra middagsbjudningen lite sämre för att rädda den. Ett stökigt hem. En pizza. Köpt efterrätt. Fel glas. Kom över vid sex. Gå hem vid nio.
Det vi ”inte har tid med” skulle kunna vara just det som får tiden att kännas mindre knapp. Om det är något vi faktiskt vill ägna den åt, vill säga.