Med ”Det finns liv här” och ”Sår som aldrig läks” etablerade Elise Karlsson sig som en av de mest ambitiösa skildrarna av den svenska förortens historia. I den prisbelönta Rinkebysvitens tredje del, ”Vi bygger en ny värld”, har turen kommit till 1990-talet. Där de två föregående delarna balanserade karaktärernas inre liv mot miljonprogrammets framväxt och åttiotalets socioekonomiska utveckling, känns tredje delen tyvärr mer som en historielektion avsedd för ungdomar.
Det rör sig om en kollektivroman med en uppsjö av ytligt skildrade huvudpersoner. Den röda tråden försvinner i den spretiga handlingen, vilket gör det svårt att identifiera sig med någon av dem. Kai är en av de mest minnesvärda. I sin ungdom på 70-talet drevs hon av ett politiskt engagemang. Nu får hon som socialsekreterare bevittna hur många Rinkebybor faller igenom skyddsnätet.
Hon går på demonstrationer och betraktar med uppgivenhet nyliberalismens frammarsch. En gnista hopp förmedlas genom bonussonen Chris som visar prov på en ny form av framtidsanda. I finanskrisens spår hankar Johnny sig fram på ströjobb i finanskrisen, på jakt efter en fast punkt i tillvaron. Han hittar den i mötet med Noora.
Med sin tilltro till ett regelbundet vardagsliv finner han en stilla lycka i att laga middag en tisdagskväll med en person som han tycker om.
Shakespeare skrev någonstans att ”sorgen har många skepnader”, men i ”Vi bygger en ny värld” har den knappt några alls. De många huvudpersonerna är skildrade utan sorg och inlevelse. Kanske är det därför de framstår som vandrande teser i ett socialpolitiskt manifest. På ett liknande sätt framstår de många inflikade tidsmarkörerna – allusioner på Ny demokratis framgångar, VM-bronset och Carl Bildts ”kalufs” – som bockar i protokollet, snarare än som en del av naturlig del av romanen.
Beskrivningen av hur Lasermannens terror påverkar Rinkebyborna befinner sig på en något högre nivå. Man kan känna obehaget in på blotta huden när man läser passager som denna: ”Det hjälpte inte att gå en annan väg, att gå högljuddare, göra kroppen större. Det fanns inget sätt att rädda sig undan. […] Det var ett hot som var som en gud, som betraktade en, dömde en.”
De korta meningarna sprakar av en ungdomlig energi
Ibland förskönas romanen av levande miljöbeskrivningar. Skildringen av betongens doft efter ett sommarregn och av tidig svensk hiphop i trassliga freestyle-lurar bär på en sann känsla, som trogna läsare kan känna igen från tidigare delar.
De korta meningarna sprakar av en ungdomlig energi. Men dialogen är vanligtvis torftig och karaktärerna framstår som lika endimensionella som de repliker som har tilldelats dem.
När man väl har listat ut vem som har sagt vad, inser man att det oftast inte spelar någon roll.
Som i många samtida romaner får man känslan av att Karlsson har velat skriva av sig i stället för att skapa en noggrann text, avsedd för en annan människa än hon själv, det vill säga en läsare. I sin iver att framställa ett angeläget tidsdokument över välfärdsstatens långsamma reträtt i Palmemordets kölvatten, använder hon så många schabloner att den läsare som faktiskt minns 90-talet, snabbt torde förlora intresset. Ett exempel är när Kai (som alltså har sina rötter i sjuttiotalsvänstern) satte på en ”cd, en liveskiva från Woodstock med Joan Baez”.
Skönlitteratur fungerar bara om det finns något mellan raderna som är värt att tolka; annars kan man lika gott titta på ett fotografi. Men ju noggrannare man läser ”Vi bygger en värld”, desto mattare blir själen. Viljan att teckna ett porträtt av Rinkebys 90-tal har nästan helt utmanövrerat konsten att berätta en gripande historia.
I stället har läsaren pådyvlats en välmenande men platt historielektion i fiktionens form.