Är det nationalistiska glaset halvfullt eller halvtomt? I riksdagsvalet tappade Sverigedemokraterna väljare i 285 av 290 kommuner. I USA faller Donald Trumps förtroendesiffror till nya bottennivåer varje vecka. I Ungern är Viktor Orbán avsatt. I Storbritannien dalar Nigel Farages popularitet efter en tsunami av grova skandaler.
Men för varje exempel på en backlash mot nationalism och högerpopulism finns det minst lika många exempel på motsatsen. AFD:s segrar i Tyskland har skrämt slag i ett Europa som trodde att vi i alla fall kunde räkna med att just tyskarna lärt sig av historien.
I Spanien går högerradikala Vox starkt framåt, i Chile har en Pinochet-apologet tagit makten, i Brasilien kan den Trump-influerade och fängelsedömda Jair Bolsonaros son bli nästa president och i Italien har Giorgia Meloni skickligt skapat en mer pragmatisk nationalism, som gjort henne till en av Europas mest populära politiker.
I Frankrike har nu Marine Le Pen för första gången stöd av en majoritet av väljarna, enligt opinionsmätningar. Efter att hon tidigare i somras lyckades överklaga förbudet att ställa upp i presidentvalet, då hon fällts för bedrägeri och dömts till fängelsestraff, har hon blivit knapp favorit inför valet nästa år. I opinionsmätningar leder hon marginellt om motståndaren blir en mittenkandidat som Edouard Philippe eller Gabriel Attal, men får hon däremot möta den burduse vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon skulle Le Pen kunna vinna en jordskredsseger med över 60 procent av väljarna.
Hur kan vi då förstå att en majoritet av det franska folket kan tänka sig att rösta på en av de mest radikalt högerpopulistiska politikerna i landets moderna historia? En politiker som ägnat de senaste två decennierna åt att tvätta sin image, men som gång på gång återvänder till den öppna etnonationalism och de proryska idéer som präglat hennes rörelse sedan den högerextreme pappan och förintelseförnekaren Jean-Marie Le Pens dagar?
Att Le Pen nu kan nå mer än 50 procent av det franska folket betyder att vi måste uppdatera den förlegade analysen av nationalismens drivkrafter.
Mer än någon annan europeisk nationalistledare byggde Le Pen ursprungligen sitt stöd på landsbygdens postindustriella och marginaliserade småstäder. Men idag är hennes väljarstöd betydligt bredare än så. I de senaste valen har nationalisterna gått fram som starkast i många av Frankrikes mest välbärgade villaförorter. De hittar inte längre sina kärnväljare på övergivna jordbruk i Languedoc utan även i palatsen utanför Paris och Lyon, och i glamourösa rivierastäder som Nice och Antibes.
Under perioden då rättegången mot Marine Le Pen pågick, och det var oklart om hon skulle kunna kandidera igen, klev den unge Jordan Bardella i stället fram som partiets tänkbara alternativ och hans uppgift var explicit att bredda väljarstödet bland den traditionella borgerliga högern, genom att charma näringslivet på bjudningar i västra Paris tjusigaste châteaux.
Nationalisterna har lyckats ta över den gamla högerns väljare
Lämpligt nog har Bardella, efter att ha dejtat Marine Le Pens dotter, numera ett förhållande med aristokraten Maria Carolina de Bourbon-Sicile, dokumenterat i vältajmade fotoreportage för Paris Match och andra societetstidskrifter som lojalt deltar i kampanjen för att normalisera Nationell samling och göra partiet rumsrena i salongerna.
Men att det varit så lätt för nationalisterna att vinna stöd från den traditionella franska överklassen, från palatsen och strandvillorna, kan inte förklaras med den konventionella berättelsen om högerpopulismens attraktionskraft som ett desperat rop på hjälp efter ett halvt sekel med nyliberalism, ökade klyftor och försvagad offentlig sektor.
Det är tvärtom just nyliberalismens vinnare som nu omfamnar Le Pen. Det är just de som ökat klyftorna som stöder henne.
Nationalisterna har lyckats ta över den gamla högerns väljare. De har bildat allianser med de konventionella konservativa partierna genom att koka ner ideologin till två kärnfrågor: bättre villkor för rika och företag och sämre villkor för invandrare.
Nationalisterna tycks inte ha några större problem med att överge gamla löften om protektionism och stöd för starkare skyddsnät och bättre välfärd, men de etablerade konservativa partierna och väljarna har i sin tur sömlöst accepterat nationalisternas rasism och främlingsfientlighet, med en iver som får en att undra hur djupt motståndet till dessa idéer egentligen var förut. Det är samma mönster i Frankrike, Storbritannien och Tyskland.
Anmärkningsvärt nog hade Tidö-partierna också flera platser där stödet var ”nordkoreanskt”, runt 90 procent, men det var oftast i golfbanornas Sverige, i Djursholm, Svalnäs och Vellinge.
Även i Sverige fick vi efter valet se hur Tidö-partierna bortförklarade sitt nederlag med att skylla på invandare som röstat i förorterna, ”röstboskap från utlandet” som SD:s Kent Ekeroth uttryckte det. Mattias Karlsson, i vanliga fall partiets mer diplomatiska röst, kunde inte heller låta bli att muttra över att stödet på över nittio procent för de rödgröna i storstädernas arbetarförorter var ”nordkoreanskt”.
Anmärkningsvärt nog hade Tidö-partierna också flera platser där stödet var ”nordkoreanskt”, runt 90 procent, men det var oftast i golfbanornas Sverige, i Djursholm, Svalnäs och Vellinge.
För att kunna vinna framtidens val måste dock nationalisterna, oavsett om det är i Sverige, Storbritannien eller Frankrike, även behålla de arbetarväljare de ursprungligen attraherade på landsbygden. De tvingas därmed bygga samma ideologiskt motsägelsefulla koalition som republikanerna i USA har gjort: dels vita män som brukade jobba på småstädernas fabriker, dels de välbärgade männen på konsultföretagen och investmentbolagen som var just dem som lade ner just de fabrikerna.
Denna paradoxala koalition kan bara upprätthållas genom att man hittar en gemensam syndabock: invandrarna. Då behöver de aldrig ta itu med den obekväma frågan om vem det egentligen är som hotar deras jobb, eller trycker ner deras löner.
I franska Saint-Savin, en småstad i sydvästra Gironde, har Le Pens parti Nationell samling haft makten det senaste året. De har inte förändrat mycket väsentligt lokalt, men nyligen beslutade den regionale borgmästaren Frédérique Joint att skolmaten för fattiga barn inte längre får vara gratis. ”Jag är ledsen, men vart du än går, även hemma, så måste du betala för maten. Den är inte gratis. Till slut är det alltid någon som betalar” sade hon, enligt Libération.
När hon säger att det ”till slut alltid är någon som får betala” betyder det alltså att de fattigaste familjerna i Saint-Savin ska betala för barnens skolmat, så att hon själv kan få högre lön.
Den nationalistiske borgmästaren ville även ta betalt för fritidsprogram för skolbarnen efter lektionerna, som tidigare subventionerats. Samtidigt har hon fördubblat sin egen lön, från 62 000 euro till 120 000 euro om året. När hon säger att det ”till slut alltid är någon som får betala” betyder det alltså att de fattigaste familjerna i Saint-Savin ska betala för barnens skolmat, så att hon själv kan få högre lön.
Var det inte precis det här som Marine Le Pens parti skulle vara en protest mot? Har de inte rasat mot den påstått korrupta eliten som styr vår politik i alla dessa år?
Tusentals tålmodiga reportage har i alla fall tagit dem på orden, lydigt förklarat deras framgångar med att det minsann inte är konstigt att väljare i bortglömda småstäder reser sig i protest mot det bortskämda etablissemanget i Paris, som styr och roffar åt sig.
Utgångspunkten har alltid varit att nationalismen är en protest mot bristerna i Frankrikes offentliga sektor. För all del finns det verkliga problem, här precis som överallt, men objektivt sett har Frankrike fortfarande ett av världens mest generösa välfärdssystem. Det utmanar förståndet att mer än 50 procent av den franska befolkningen skulle ha fallit utanför ett av de mest omfattande skyddsnät som någonsin existerat.
Tvärtom består koalitionen till minst lika stor utsträckning av en ekonomiskt mycket bekväm höger som vill skära ner på välfärden snarare än att skydda den. I täten går allt oftare Nationell samlings egna lokalpolitiker.
När tidskriften ”Le Grand Continent” 2024 ställde frågan rakt ut sade häpnadsväckande nog 54 procent av Nationell samlings anhängare att de är just rasister.
Det vore orättvist att döma hela Le Pens parti efter en anekdot från en obskyr borgmästare i Saint-Savin, men det är bara ett av otaliga exempel på hur nationalisterna, när de väl fått makten, inte alls röstar för att förbättra de materiella villkoren för arbetarklassen, utan gör precis tvärtom.
I den nationella församlingen har Le Pens parti ofta röstat emot de initiativ som faktiskt skulle gynna de ekonomiskt utsatta i Frankrike samtidigt som de skyddat de rikaste från nya skatter. Senast var det Le Pens parti som röstade ner den så kallade Zucman-skatten, som försökte tämja Frankrikes gigantiska budgetunderskott (en förutsättning för framtida välfärd) genom en tvåprocentig skatt på de allra största förmögenheterna.
Det är också symboliskt att Jordan Bardella skrev sin bok ”Vad Frankrike vill ha”, där han utmålar sig som folkets kämpe mot den korrupta eliten, när han själv var stationerad på ett femstjärnigt hotell i Maldiverna.
Samtidigt som partiet omfamnar den franska ekonomiska eliten återvänder de också till den öppna rasism som präglade partiet i början av Le Pens ledarskap.
Inför valet till nationella församlingen sommaren 2024 skadades partiet av en rad rasistiska skandaler, som när två Le Pen-anhängare i Loire filmades när de vålade apljud till en svart granne, eller bilder där en kandidat bar nazistuniform.
Men det har inte gjort dem mer försiktiga med vare sig retoriken eller politiken.
Det är oftast svårt att mäta rasistiska idéer i opinionsmätningar, eftersom inte ens öppna nazister själva vill erkänna att de är rasister, men när tidskriften ”Le Grand Continent” 2024 ställde frågan rakt ut sade häpnadsväckande nog 54 procent av Nationell samlings anhängare att de är just rasister.
Undersökningens intervjuer gjordes ansikte mot ansikte, av det erfarna opinionsinstitutet Ipsos, men ändå var en majoritet av Le Pens anhängare villiga att erkänna sig som ”väldigt rasistiska” eller ”ganska rasistiska”, de två vanligaste svaren i undersökningen.
Den franska nyhetssajten Mediapart avslöjade nyligen att Jordan Bardella som 17-åring spridit grova antisemitiska troper i mejlkonversationer, där han skrev att judar vill “krossa, dominera och råna” folket och att ”judar äger alla banker”.
Bardella bemötte anklagelserna med attacker på journalisterna bakom avslöjandet och en välbekant tirad om häxjakt.
Under mina år i USA såg jag hur rasismen förgiftade demokratin. Om den inte tas på allvar så förstör den sakta men säkert samhällskontraktet och tilliten mellan människor, sedan förtroendet för demokratiska institutioner och politiska val. Samma sak riskerar nu att hända i Europa.
Rasismens gift frodas redan på de högerpopulistiska TV-kanalerna och tidskrifterna som ägs av Vincent Bolloré, miljardären som brukar kallas Frankrikes Rupert Murdoch, men lika gärna kunde kallas en fransk Elon Musk.
Men budskapen får särskilt stort genomslag på de sociala plattformarna, där även ryska, kinesiska och i allt större utsträckning amerikanska nationalister spär på desinformation och lögner om invandring och samhällskollaps.
Franska underrättelsetjänsten Viginum har under de två senaste valen kartlagt miljontals utländska inlägg från Ryssland, Kina och USA:s MAGA-höger, som alla enas av målet att de vill se ett svagare EU.
Två forskare på Max Planck-institutet i Berlin visade nyligen liknande påverkansoperationer i Tyskland, Storbritannien och Italien.
Alla följer samma mönster, där invandringen exploateras som en explosiv fråga som driver stöd till euroskeptiska nationalister, vilket försvagar det europeiska samarbetet och kan hjälpa Putin, Xi och Trump.
För den som vill förstå varför Frankrike kan välja en nationalistisk, EU-fientlig president räcker det inte längre att titta på det som är trasigt i den offentliga sektorn, vi måste även förstå det som är trasigt i det offentliga samtalet.