Artikeln i korthet
Efter fyra år lämnade Johanna Rytting Kaneryd Chelsea och skrev i juli på för Lyon.
Men stjärnan hann inte debutera för den franska storklubben.
I augusti drabbades hon av en korsbandsskada på träning med sitt nya lag, vilket mottogs med bedrövelse från hennes svenska lagkamrater.
– Det är som att en del av en själv försvinner, säger Julia Zigiotti Olme.
– Förnekelse först, man tänkte att det inte hade hänt, det har inte hänt, säger Nathalie Björn om hur det var att ta emot beskedet.
Bröt ihop i tårar
Björn och Rytting Kaneryd spelade tillsammans i Chelsea och är nära vänner.
– Mitt hjärta är sönder för henne. Speciellt när jag haft turen att ha henne varje dag i Chelsea när jag inte mått bra och gått igenom mina skador. Nu är hon i ett annat land med ett nytt lag och med allt vad det innebär. Jag är så klart otroligt ledsen för hennes skull och önskat så klart att hon hade kunnat vara här med oss. Men vi pratar varje dag, så inget har förändrats.
– Men jag saknar henne varje dag.
Vad kan du göra för att stötta henne?
– Jag tror egentligen med den relationen vi har att bara höras och prata mycket. Bara finnas där, om det är att man vill prata om hur man mår eller om man vill pratar om ens dag. Vad det än kan vara. Att man lyssnar, det tror jag är jätteviktigt.
Johanna Rytting Kaneryd har också stöttats av sitt nya lag.
När Lyon spelade sin första hemmamatch i Première Ligue lyfte laget upp svenskans tröja. På läktaren fångade tv-kamerorna Rytting Kaneryd som inte kunde hålla tillbaka tårarna.
Målskytten är saknad när det svenska landslaget spelar VM-playoff.
– Det är otroligt hemskt. Det är en av mina närmaste vänner. Jag lider så mycket med henne och jag saknar henne varje dag vi är här, säger Julia Zigiotti Olme.
Mot Litauen valde landslaget att skicka en hälsning till mittfältaren. Inför mötet med Litauen höll spelarna upp Rytting Kaneryds tröja nummer 19.
– Det är en nära vän till mig och jag vet hur ledsen hon är och hur besviken hon är och hur hon hade velat hjälpa oss till VM också, säger Filippa Angeldahl om hyllningen.
Hur är det att vara här utan henne?
– Det är otroligt tomt så klart. Det är en bästa kompis och vi hänger varje minut på lägren så för mig är det väldigt ensamt.