Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | DIAGNOSER
Psykiatrins diagnoser har blivit ett språk för att beskriva vilka vi är. Från Tiktok till SVT hör vi människor berätta om sig själva. Jag har adhd. Jag är bipolär. Jag har OCD. Jag är autist.
För den som länge kämpat kan en diagnos innebära en lättnad. Det finns ett namn, en förklaring, andra med liknande erfarenheter. Diagnosen gör det också möjligt att skilja sig själv från sina svårigheter. Det är min adhd. Det är min OCD.
Sjukdomsbegrepp används så. Jag har diabetes. Det är min astma. Sjukdomen avgränsas och delas med andra. Men vad avgränsas när vi talar om psykiatriska diagnoser? Och vad känner vi igen hos varandra när vi identifierar oss med dem?
Under 1800-talet förändrades synen på sjukdom. Medicinens intresse försköts från den sjuka människan som helhet till avgränsade sjukdomstillstånd och deras orsaker. Robert Kochs upptäckt av tuberkulosbakterien 1882 visade hur en sjukdom kunde förstås som något specifikt och identifierbart. Människor med olika liv och erfarenheter kunde nu dela samma tillstånd. Sjukdom blev något man hade, snarare än något man var.
Ur detta växte nya gemenskaper fram. Medicinhistorikern Ylva Söderfeldt har beskrivit hur Europas första patientorganisation bildades 1897 på Helgoland. Den samlade människor med hösnuva. De dokumenterade symtom, utbytte erfarenheter och arbetade för erkännande och bättre behandling. Sjukdom blev en grund för gemenskap och identitet. Men människorna påverkade också vad det innebar att vara sjuk. Sjukdomskategorin formade människorna, och människorna formade sjukdomskategorin.
Inom psykiatrin blir denna förening av medicinsk avgränsning, gemenskap och identitet särskilt komplicerad. Psykiatriska diagnoser är märkligt vanliga. Befolkningsstudier visar att en stor majoritet någon gång under livet uppfyller kriterierna för minst en diagnos. De flesta uppfyller kriterierna för flera. Och diagnoser växlar mycket över tid.
Jakten på avgränsade psykiatriska sjukdomar med specifika orsaker har inte heller gett det man hoppats på. Psykiatriska symtom fördelar sig i kontinuerliga dimensioner – vi skiljer oss i grad, inte art – och skär tvärs igenom dagens diagnosgränser. Personer med samma diagnos kan dessutom ha helt olika svårigheter och förlopp.
För att förstå varför behöver vi undersöka vad de problem vi kallar psykiatriska egentligen är. Till psykiatrin kommer personer som känner för starkt, för svagt eller inte alls. Som ständigt hamnar i konflikt med andra eller drar sig undan all kontakt. Som anpassar sig till varje pris eller inte står ut med förändring. Som inte kan hålla fokus eller fastnar i detaljer. Som handlar impulsivt eller inte förmår bryta invanda mönster. Som plågas av självförakt eller ser sig som förmer än andra.
Dessa problem kan inte enkelt skiljas från den som upplever dem. De uppstår inom de förmågor som gör oss till just människor. Förmågor vi alla delar, men som fungerar olika hos var och en av oss.
Evolutionen har gjort oss enastående anpassningsbara. Vi kan styra vår uppmärksamhet och reglera egna och andras känslor. Anpassa oss efter närmast oändliga situationer, tänka abstrakt och förstå oss själva som personer med ett förflutet och en framtid. Vi kan samarbeta och skapa gemenskaper, men också konkurrera, bedra och skada. Denna flexibilitet kräver ständig reglering och koordinering. Vi behöver aktivera och hämma, växla mellan sätt att tänka, känna och handla och anpassa oss efter krav och förväntningar.
Tillsammans formar dessa förmågor hur världen framträder för oss. Och hur vi framträder för oss själva. Evolutionen har inte gett oss adhd, depression och OCD, utan de flexibla förmågor som gör att dessa problem över huvud taget kan uppstå. Och variationen, evolutionens själva råmaterial, gör att vi alla har unika profiler av styrkor och svårigheter. Vi kan fungera väl i ett sammanhang och kämpa med sådant som andra tar för givet i ett annat.
Vi lever och utvecklas inte heller i ett vakuum. Vi har format komplexa sociala och kulturella system, som också formar oss. Familjer, skolor och samhällen sätter ramarna för vilka vi förväntas vara, vad vi ska klara av och hur vi ska bete oss. Vi ska utbilda oss, arbeta, skapa relationer och hitta vår plats bland andra. Våra förmågor används, prövas och utvecklas i mötet med dessa förväntningar, som själva förändras över tid.
Kanske är det därför psykiatrins diagnosböcker är så tjocka. Inte på grund av ondsinta agendor att patologisera normalt mänskligt fungerande, utan för att normalt mänskligt fungerande tycks vara sprängfyllt av problem.
Det moderna sjukdomsbegreppet riskerar därför att leda fel när det används för de svårigheter psykiatrins diagnoser beskriver. Vi har lärt oss att identifiera och avgränsa sjukdomar som något bestämt och urskiljbart, men psykiatriska symtom låter sig inte avgränsas. Forskningen visar hur vanliga, överlappande och föränderliga de är. Diagnosernas etiketter antyder att de kan ringas in. I verkligheten är de invävda i samma känslor, tankar och förmågor som gör oss till de vi är.
Det betyder inte att vi alla har lika stora problem. Vissa har omfattande svårigheter och behöver stöd under hela livet. Men när vi delar in mänskligt fungerande i diagnoser riskerar vi att skapa en föreställning om en idealmänniska. Någon som alltid kan reglera sina känslor, styra sin uppmärksamhet och förbli balanserad i varje situation. En sådan människa finns inte. Kanske finns det en befrielse i att förstå vår egen skevhet som en del av det mänskliga, snarare än som en avvikelse från hur vi egentligen borde vara.
Här finns också möjligheten till en gemenskap som sträcker sig långt bortom diagnosernas gränser. Psykiatrins diagnoser berättar inte vilka vi är. Men problemen de fångar lär oss något om vad det innebär att vara människa. Om hur samma förmågor kan ge upphov till så olika styrkor, svårigheter och liv, och hur vi mitt i denna närmast oändliga variation förblir förbluffande lika.
Matti Cervin
psykolog och docent