Fredagens seminarieövning på Lidingö, där de rödgröna partiledarstaberna suttit ned och lyssnat till ett antal experter och organisationsföreträdare, har motiverats med att deltagarna ska få en ”gemensam lägesbild”. Det antyder en syn på politik som blivit vanligare i etablerade kretsar: att politiska motsättningar kan lösas upp om alla bara förstår hur det ligger till, som om politik kan reduceras till ett HR-seminarium där syftet är att få medarbetarna att dra åt samma håll.
Gemensam lägesbild är ett begrepp som används inom bland annat Försvarsmakten och vid insatser med blåljuspersonal där syftet är att lösa ett konkret problem. Det kan vid första påseende låta rimligt att politiker från olika partier sätter sig ned och kommer överens om vilka ”problem” samhället har för att sedan lösa dem tillsammans. Men det bygger på en ganska naiv föreställning om politik.
Till att börja med kan vi nog utgå från att företrädarna för Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet redan har ganska bra koll på tillgängliga fakta och statistik. De har en mängd tjänstemän och experter till sitt förfogande. De har riksdagsgrupper med erfarna ledamöter som i sitt utskottsarbete ska hålla sig insatta i olika delar av samhället. I det arbetet träffar de regelbundet företrädare för olika samhällssektorer.
Politik handlar dock i väldigt liten utsträckning om enkla fakta och siffror utan om att tolka komplexa fakta och sätta in dem i ett sammanhang. Den skillnaden är central, men kan vara lite svår att greppa. Det beror inte minst på den utbredda föreställningen att politiker är oense om värderingar men har, eller åtminstone bör sträva efter att ha, samma verklighetsuppfattning. Redan i grundskolan får vi lära oss att skilja på fakta och värderingar. Tidningarnas uppdelning i nyhetsjournalistik och opinionsjournalistik bygger på samma enkla dikotomi.
Det här är dock en så grov förenkling att den ofta blir direkt vilseledande, och därför lätt att missbruka. Statsvetarnestorn Herbert Tingsten konstaterade för över åttio år sedan att politiska partier och ideologier snarast har ganska likartade mål – ofta uttryckta i vaga ordalag om frihet, jämlikhet och stabilitet – helt enkelt ett allmänt gott samhälle. Det som skiljer dem åt är just verklighetsuppfattningen och ytterst synen på människan. Behöver arbetslösa mer piska eller morot? Skapas välstånd av enskilda entreprenörer eller stora samhälleliga insatser? Är det kultur, arv eller arbetsmarknad och utbildning som formar goda medborgare?
Det räcker med att vara måttligt bekant med samhällsvetenskaplig forskning för att förstå att det inte råder konsensus kring sådana här frågor ens bland experter. Svaren beror på vilka teoretiska antaganden man gör och vilka modeller man använder.
Att det går att prata sig samman om en gemensam lägesbild kring en trafikolycka betyder inte att det går att prata sig samman om hur man bäst styr ett land. Möjligen kan man tvinga fram ett grupptänkande i retorisk-psykologisk mening. Metoden fungerar bättre på ett företagsevent än på ideologiskt medvetna partiföreträdare. Vore det inte så skulle vi faktiskt inte behöva politiker. Deras uppgift är att bevaka sina väljargruppers intressen och världsbild i konflikt med andra väljargruppers. De kan förhandla med varandra, ge och ta – men ska inte ha samma ”lägesbild”. När de har det i alltför stor utsträckning är det ofta ett tecken på att det uppstått ett partiövergripande etablissemang.
Medvetenheten om att politik bygger på konflikt är faktiskt ganska svag i det svenska etablissemanget idag. Häromveckan argumenterade exempelvis professor Lars Calmfors, som har en rad tunga uppdrag bakom sig, för en tjänstemannaregering på DN ledarsida. Landets styre skulle alltså tas över av just experter. Tankegången att experter kan slå fast vilken politik som bör föras har inte minst varit stark bland ekonomer som Calmfors. Väljarna måste bara övertygas om vad som är rätt och riktigt.
Liknande resonemang har även blivit vanliga bland jurister som gärna sätter juridiken framför politiken. Länge hävdades exempelvis att det var juridiskt omöjligt att lägga om invandringspolitiken. När Lagrådet på senare tid kritiserat regeringen för att inte föra en ”evidensbaserad” politik är det ett uttryck för en annan variant på samma tema – tron att vetenskapen kan ersätta politiken.
Men historiskt har den vedertagna ”sanningen” om hur man för politik på olika områden bytts ut med jämna mellanrum. Det som var sanning inom ekonomi, psykologi eller kriminologi för 50 eller 100 år sedan är det inte idag. Och det beror inte på att vi blivit oändligt mycket klokare. Det beror på att ”sanningen” inom olika verksamhetsfält ofta beror på vad man kommit överens om inom institutionerna snarare än någon tydlig evidens – eftersom sådan är ovanlig i samhällsfrågor. ”Sanningen” tenderar att upprätthålla status quo till dess omvärlden förändrats så mycket att man måste hitta en ny sanning. Det betyder inte att den är helt godtycklig, men sanningar om samhället är inte frikopplade från sociala relationer och etablerade system.
En central poäng med demokrati och folkligt inflytande är att kunna rubba på den rådande maktordningen med fredliga medel. Demokratin infördes i Sverige för att arbetarrörelsen organiserade sig och förde fram andra sanningar som utmanade dåtidens oskarianska överhet under det sena 1800-talet – en överhet som var fast övertygad om sin rätt att styra i kraft av sina bättre insikter och förmågor. Senare förändrade socialdemokratin samhället och därmed dess sanningar.
Miljöpartiet kom långt senare in i riksdagen för att miljöperspektivet var försummat i början av 1980-talet. Sverigedemokraterna blev en politisk kraft av betydelse för att hela det svenska etablissemanget, de flesta experter inkluderade, höll fast vid ”sanningar” om en problemfri rörlighet över gränserna som inte motsvarade verkligheten i 2000-talets globaliserade värld där möjligheterna att korsa landsgränser ökat avsevärt.
Alla demokratier styrs i praktiken av eliter, varav en stor del inte är folkvalda utan experter, företagsledare och organisationsföreträdare. Men demokratin ger nödvändiga impulser till förändring.
Motsättningen mellan folk och elit är ofrånkomlig och en ständig källa till konflikt och förnyelse. Om den tidigare stod mellan revolutionära agitatorer och en borgarklass som slog vakt om sina privilegier så kännetecknas motsättningen idag snarare av att missnöjespolitiker och nätaktivister utmanar de styrande – mer eller mindre sakligt, mer eller mindre konspiratoriskt. De styrande håller sig med maktspråk, antingen en pseudoakademisk jargong – ”lyssna på vetenskapen”, ”fakta säger…” – eller en mjukauktoritär LinkedIn-inspirerad terapivokabulär om att ”bygga konsensus”, ”lyssna in” och ”förankra” det man redan kommit fram till.
Centerpartiets ovilja att ha med ytterkanterna att göra handlar lika mycket om en kulturskillnad som om skillnader i sakfrågor. C företräder idag LinkedIn-klassen som inte vill erkänna politikens konfliktdimension. Detta manifesteras ironiskt nog i att partiet bjuder in vänsterpartisterna, likt motvilliga anställda, för att forma en ”gemensam lägesbild”. Det liknar på flera sätt en obligatorisk HR-dag för medarbetare på ett mellanstort kontor.