I nästan 70 år har Ray levt med Manchester City.
Så vad händer med en dröm när någon säger att den byggdes på fusk?
Mellan raderna av nötta tegelhus reser sig Etihad Stadium i bakgrunden.
Arenans silverfärgade fasad fångar höstljuset och lyser över gatorna som löper runt den. Här möts två olika versioner av samma stad: ett äldre, väderbitet Manchester och det nya, glittrande fotbollsimperiet.
Längs en sprucken och ödslig gata promenerar 76-årige Ray med sin lilla hund. Han är lärare, pappa, farfar – och Manchester City-supporter sedan 1957.
Ray har varit med på Citys krokiga resa från ligatiteln 1968, till den dramatiska vändningen på Wembley 1999 som räddade klubben från att bli kvar i tredjedivisionen.
Till Premier League-titlarna.
– Det är en dröm. Jag lever fortfarande i en dröm, det är allt jag kan säga, menar Ray.
Under de senaste tjugo åren har han – förutom sportsliga framgångar – även sett otaliga lyftkranar och grävmaskiner anlända. Den tidigare industrimarken kring Etihad rymmer numera en omfattande träningsanläggning och en ny stor inomhushall.
I närliggande Ancoats och New Islington har nya bostäder vuxit fram genom Manchester Life, ett gemensamt projekt mellan Manchester City Council och Abu Dhabi United Group – investeringsbolaget bakom Man Citys ägande.
Förenta arabemiratens intåg har satt sina spår i mer än fotbollen.
– Tänk på alla lojala fans som upplevde de dåliga tiderna och sedan har fått se allt detta hända. Hur det bara har blivit bättre och bättre. Vilken resa det har varit, konstaterar Ray och slänger en blick mot arenan som han besöker varje hemmamatch.
Nyligen fälldes Manchester City av en oberoende kommission för systematiska regelbrott mellan 2009 och 2018.
Genom falska kommersiella upplägg hade City artificiellt ökat sina intäkter och minskat sina kostnader med över 900 miljoner pund. Kommissionen slog också fast att klubben – som fortfarande hävdar sin oskuld – har försvårat utredningen genom sin ovilja att samarbeta.
Men domen är inte tillräckligt för att övertyga Ray om att City har gjort något fel.
– Jag väntar på att hela sanningen ska komma fram, säger han.
Ray berättar att han inte lyssnar på nyheterna. Kända fotbollsexperter som Jamie Carragher, tidigare spelare i Liverpool, och Gary Neville, med Man United-sympatier, har han inte mycket till övers för.
– De hatar oss, säger Ray med en bitter underton i rösten.
Varför skulle de hata er?
– På grund av alla våra framgångar. Om jag har mer än dig och du inte kan hantera det, då börjar du kasta sand i sandlådan eller hur? Man går till sin pappa och säger ”jag vill ha vad de har”. Men det kan bara finnas en vinnare.
Så du litar fullt ut på det ägarna säger?
– Tills det motbevisas. Jag måste stå på min klubbs sida. Ordföranden menar att det finns saker att säga, men att han inte vill säga det nu eftersom tiden inte är rätt. Eftersom utredningen fortfarande pågår tydligen. Så låt oss bara fortsätta som vanligt.
Utredningen är avslutad, men rättsprocessen är inte över. City har överklagat kommissionens beslut och inväntar nu nästa steg.
Tills dess tar Ray ordföranden Khaldoon Al Mubarak på orden.
– Det måste jag göra, tillägger Ray.
På andra sidan Manchester låter det annorlunda.
Det lilla bostadsområdet som Aidan, 25, växte upp i ligger vägg i vägg med Old Trafford.
Att hålla på Manchester United har varit självklart hela livet – och han är tydlig med vad han tycker om City-supportrar som fortfarande tror att klubben kan frias.
– De har alla sina blå glasögon på, eller hur? Klart att de kommer säga så. Precis som att vilken klubb som helst hade försvarat sig, menar Aidan.
– Men ja, från det som har kommit ut är det rätt glasklart att de har gjort fel och att de har fuskat. Så de borde straffas därefter, i min mening.
United är en av klubbarna som har hamnat tvåa efter City två gånger det senaste decenniet (säsongen 2017/2018 samt 2020/2021).
Aidan skulle inte ha något emot att få en ligatitel retroaktivt.
– Vem vill inte ha det? Jag hade tagit dem, säger han.
Men hade det känts på riktigt att få titeln i efterhand?
– Nej, så klart inte. Ögonblicket har passerat. Självfallet hade man inte fått samma känslor om man får dem nu. Men vi får se vad som händer – om det ens händer.
I Manchesters centrum är det full rusning.
Människor på väg hem från jobb och skola flockas på gatorna, omgärdade av gamla tegelbyggnader och nya skyskrapor.
Rent statistiskt är det här en stad som mår allt bättre. Under det senaste decenniet har antalet jobb ökat med nästan 20 procent, betydligt snabbare än genomsnittet i Storbritannien.
Men tillväxten har också en baksida. Manchester är fortfarande en av Storbritanniens mest ojämlika städer, och långt ifrån alla har fått del av det nya välståndet.
Omkring 1400 bostäder har byggts på de fyra hektar kommunal mark som överfördes till Abu Dhabi United Group genom projektet Manchester Life – men anses vara svårtåtkomliga för många på grund av de höga priserna.
Dessutom har forskare ifrågasatt både transparensen i affären och om kommunen verkligen fick tillräckligt betalt för marken.
Vid en gyrosvagn står två män och pratar högljutt med killen bakom disken som slevar upp kött på pitabröd.
Dialekten går inte att ta miste på: Scouse.
Det visar sig att Barry och Kirk är kusiner och att båda håller på den röda klubben i hemstaden Liverpool.
De vet vad de tycker om utfallet mot Manchester City.
– Hallelujah! Det var min första tanke, säger Kirk och ler.
– Ja, vad mer kan jag säga? Girighet och korruption, inflikar Barry.
– Till slut åkte de fast. Nu handlar det bara om vilket straff de kommer få.
Kirk tycker att City-supportrar som vägrar att se sanningen svävar i det blå. Men han kan också förstå hur det måste kännas för de mest inbitna anhängarna just nu.
– De måste ha sett det här komma, om de är riktigt ärliga mot sig själva. Det var ofrånkomligt, och de kommer förmodligen att acceptera vad som än händer, säger han.
– De kommer säkert säga att ingen kan ta ifrån dem de goda stunderna, alla segrar de firade, oavsett om det skedde genom fusk eller ej. De har fått sina minnen.
Barry är snäppet hårdare i sin bedömning.
– Oavsett om man är City-fan eller bara fotbollsfan, om man kan stå där och påstå att inget fel har begåtts och att allt är lögner, då är man totalt verklighetsfrånvänd, säger han.
– Och värre än så, man är totalt verklighetsfrånvänd i livet generellt, innit? Visst, man måste få behålla sina minnen. Men kom igen nu.
Det ska sägas att kusinernas allmänna tro på den moderna fotbollen har störtdykt.
För Barrys del har det gått så långt att han ibland önskar att Liverpool tappade sin status. Kanske hamnade på den undre halvan av tabellen i några år. Kanske rent av åkte ur.
Inte för att han egentligen vill att det ska gå dåligt för Liverpool – utan för att han inte längre känner igen sin egen klubb.
– De vill hellre ha turister på matcherna än oss lokalbor, menar Barry.
Jag säger skämtsamt att han kanske får börja hålla på Everton i stället. Liverpools stadsrival har spelat samtliga säsonger i Premier League, men utan att vinna ligan.
Barry blir plötsligt lite skamsen.
Han erkänner att han faktiskt har gått på ett par Everton-matcher den senaste tiden.
– Det känns liksom mer som att jag är omringad av mitt eget folk då, om du förstår vad jag menar? Likasinnade.
Kirk håller med om sakfrågan – men tycker att hans kusin har gått alldeles för långt.
Än så länge vet ingen vad Manchester Citys framtid bär med sig.
På söndag ställs klubben mot Liverpool. Kirk och Barry tror att det främst väntar hånfulla sånger från läktarna på Anfield – allt för att gotta sig i Citys minst sagt prekära situation.
Men inget ruckar på Rays lojalitet.
Hans nästan 70 år långa supporterskap löper alldeles för djupt för att en dom – eller en tvångsnedflyttning för den delen – ska förändra hans syn på Manchester City.
Hunden som rycker i kopplet heter Luna Blue. Ett av hans barnbarn bär namnet David Silva. Ett annat heter Owen Cruz, efter anfallaren Roque Santa Cruz.
– Det var den första spelaren vi värvade när de nya ägarna tog över, förklarar Ray.
– Min fru kan inte förstå varför jag tillbringat så mycket tid åt laget och att gå på matcher. Varför jag har stått ut med allt lidande genom alla år.
Vad tror du själv kommer hända nu?
– Jag vet inte. Om de utesluter oss... böterna vore ingenting. Vad skulle det vara? Två tunnor olja för shejken? Och ta titlarna då. De kan ändå inte ta våra minnen ifrån oss. De kan inte gå in i mitt minne och säga att de inte existerar. Vi var där. Vi gjorde det. Punkt slut.
Han rycker på axlarna.
– Det här är min klubb. Mina färger.