"CARRIE"
Manus: Mike Flanagan, Elizabeth Padden, Justina Ireland, Dani Parker, Elan Gale, Alexandra Magistro, Rebecca Klingel, Jamie Flanagan.
Regi: Mike Flanagan, Kate Siegel, Axelle Carolyn, Kyra Sedgwick, Hiromi Kamata.
Med: Summer H. Howell, Samantha Sloyan, Siena Agudong, Alison Thornton, Matthew Lillard, Joel Oulette, Josie Totah, Arthur Conti, Thalia Dudek, Amber Midthunder med flera.
Premiär: 7 oktober på Prime Video.
”Carrie” börjar i ett slags in medias res, ni vet, så där mot slutet och när nästan allt redan har hänt: En skola och en stad brinner. Vittnen berättar vad de tror har hänt. Ett av dessa påstår att ingen ställer rätt frågor.
Sedan: information om att serien spolar tillbaka handlingen och landar ”före bränderna”.
En man går till jobbet på en byggarbetsplats. Han dör. Det visar sig att han har en fru och en dotter. De har sällan varit utanför hemmet.
Dottern, hon som heter Carrie, måste nu börja i den amerikanska motsvarigheten till en kommunal skola. Ett beslut som hennes mor är starkt emot.
Med det tar en karusell av tonårsångest och light-läskigt skräckdrama sin början.
Mike Flanagan har tidigare bland annat gjort mästerverket ”The haunting of Hill house”, bottennappet ”Midnight mass” samt tre filmer baserade på Stephen Kings romaner: ”Geralds lek”, ”Doctor Sleep” och ”Life of Chuck”.
I Prime Videos tv-version av ”Carrie” stärker och lyfter Mike Flanagan flera tematiska trådar från Kings bok med samma titel. Serien är mer inspirerad av än baserad på romanen.
Bra så.
Vissa scener – exempel: den förödande jobbiga sekvensen i omklädningsrummet efter gympan, händelserna på skolans bal – känns igen från boken och Brian De Palmas film. Annat har ändrats och framför allt byggts ut, dels för att passa in i en samtidskontext och dels för seriens åtta avsnitt inte ska vara alltför tunna.
Katapulten för handlingen är utfrysning och mobbning, nu i ett mobil- och sociala medier-sammanhang.
Seriens Carrie White har inledningsvis och smart nog en annan sorts inställning till världen som öppnas upp för henne än i filmen och boken. Summer H. Howells gestaltning av huvudpersonen bygger på nyfikenhet och kunskapstörst i stället för rädsla och nervositet, något som är nödvändigt för Mike Flanagans ändringar ska hålla.
Carries mamma Margaret presenteras också i någorlunda ny skrud. Hon skyddar Carrie från allt ont utanför hemmets dörrar för att hon älskar Carrie djupt, inte som en följd av sin tro eller maktmissbruk och manipulation.
Nytt är även hur Mike Flanagan ramar in berättelsen. Här finns sådant som känns okej – serien undviker fällan som är ”Stranger things”-avsnittet ”The Lost sister” eftersom en hel del hålls dolt fram till slutet av säsongen – och annat som kunde ha undvikits.
Mot slutet öppnar Prime Videos ”Carrie” upp för en fortsättning. Byggstenarna för att det ska kännas rimligt och logiskt finns i serien och det går att föreställa sig vilka vägar en andra säsong skulle kunna ta.
Det räcker gott och väl.