Det är oktober 2025 och Tony Gustavsson står bakom en grön soptunna vid sidan av en träningsplan i Marbella. Leendet är stort och rösten har redan börjat ge vika.
Han har äntligen fått dra på sig fotbollsskorna igen för att omsätta månader av analyser och förberedelser i praktiken. Entusiasmen går inte att ta miste på när han berättar om den nya spelidén och hur han ska få spelarna att se samma bild. De har till och med haft numrerade västar för att göra allt så visuellt och tydligt som möjligt.
Men mitt i resonemanget kommer en varning.
– Man får inte överösa spelarna med för mycket information på kort tid heller. För då låser det sig.
Han talar om stabilitet, kontinuitet och vikten av att inte introducera för mycket nytt på en gång. Kloka ord från en tränare som vet hur begränsad tiden är i ett landslag.
Ett år senare låter de nästan profetiska.
För när det blåser upp i Kaunas och Sverige står inför ett VM-playoff mot Litauen har Gustavsson själv kommit fram till att förändringarna gick för fort. För mycket nytt, för många olika backlinjer och för många direktiv ovanpå ett redan pågående generationsskifte.
Det anmärkningsvärda är inte vad han har kommit fram till. Det är att han visste alltihop redan innan han började.
Dags att vinna matcher
Gustavsson kom till landslaget med en imponerande meritlista och ambitionen att ta Sverige hela vägen till de titlar som så länge varit utom räckhåll.
Det krävde förändring, men samtidigt skulle Sverige kvalificera sig till VM. Gustavsson valde att försöka göra båda sakerna på en gång.
– Det är risky, man kan tycka att det är idiotiskt. Jag tycker att det är modigt, sa han i juni.
Han fortsatte:
– Jag hoppas att det inte kostar oss en VM-plats.
Nu är det precis vad som står på spel.
Sverige misslyckades med att vinna sin kvalgrupp och tvingas förlita sig på playoff för att nå Brasilien. Lottningen är gynnsam. Ett landslag som aldrig missat ett VM ska först ta sig förbi Litauen, rankat 94 i världen, innan ytterligare ett dubbelmöte väntar mot Tjeckien eller Skottland.
Facit under Gustavsson är dessutom svårt att blunda för. Tio landskamper har resulterat i två segrar, tre oavgjorda och fem förluster. En segerprocent på blygsamma 20.
Som jämförelse förlorade företrädaren Peter Gerhardsson bara 20 av sina 115 landskamper under åtta år som förbundskapten.
Nu är budskapet från Gustavsson att allt handlar om att prestera och vinna matcher.
Det är svårt att invända mot, men vad gällde i våras?
Då hade Sverige chansen att säkra en direktbiljett till VM. Ändå fortsatte Gustavsson att experimentera med sitt lagbygge, trots att han visste vilka risker det innebar.
Varför blev resultaten överordnade först när marginalerna försvann?
Spelarna håller inte med
Det vore orättvist att lägga alla förändringar på Gustavsson. Skador och landslagsavsked har lämnat stora tomrum, både på planen och i omklädningsrummet.
Men det är skillnad på förändringar som tvingas fram och sådana man själv väljer.
Sju olika backlinjer på tio matcher har blivit en del av Gustavssons förklaring till det svajiga försvarsspelet. Men spelarna är inte helt överens. Amanda Nildén menar att Sverige ska kunna prestera oavsett vilka som spelar och Jennifer Falk ser inte rotationen som något stort problem.
När mittbackarna lämnas isolerade vid bolltapp handlar det dessutom om hur laget är organiserat framför dem, något Gustavsson själv tidigare tagit ansvar för. Ändå har problemen fortsatt.
Under landslagsuppehållet har ledarstaben analyserat vad som gått fel, enligt Gustavsson med inspel från spelarna. Men när lagdelskaptenen på mittfältet Julia Zigiotti Olme får frågan om de varit delaktiga i sommarens analys blir svaret kort och gott: nej. De andra spelarna Sportbladet pratat med känner inte heller igen någon analys utöver de vanliga matchgenomgångarna.
Det behöver inte betyda att spelarnas synpunkter saknas, men väcker frågan hur väl förankrad den nya problembilden är.
Enda som misslyckats med Schröder
Det kanske tydligaste exemplet på vad Gustavsson nu tvingas ompröva finns längst fram.
Felicia Schröder har öst in mål i damallsvenskan, avgjort Europa Cup för Häcken och nu fortsätter succén i Real Madrid. 19-åringen är dessutom nominerad till Ballon d’Or som en av världens främsta unga talanger.
Men i landslaget har målen uteblivit.
Där har hon fått spela som tia, en mer länkande spelare, trots att hennes främsta egenskaper kommer till sin rätt längre fram.
När Gustavsson sitter på en grå stol i ett konferensrum med heltäckningsmatta på ett hotell i Litauen och får frågan om han använt henne fel kommer svaret direkt.
– Det måste man väl erkänna.
Han betonar att Schröder också gjort bra matcher i den rollen, men nu ska hon vara renodlad nia, omgiven av spelare som känner hennes löpningar.
– Du ska bara vara Felicia Schröder.
Vad skulle hon vara tidigare?
Det borde knappast krävas en Ballon d’Or-nominering och en flytt till Real Madrid för att inse hur man bäst använder en av landets största anfallstalanger. Särskilt inte när Gustavsson från början betonade vikten av att bygga spelet efter spelarnas styrkor.
Högg på experten
Även hans sätt att möta kritiken har förändrats i takt med resultaten.
Under våren försvarade han sitt lagbygge med övertygelse och hänvisade gärna till erfarenheterna från USA och Australien. Han talade om mod och tålamod.
– Framför allt stå stadigt och inte vackla.
Men efter 2–2 mot Italien i juni, när direktplatsen till VM gått förlorad, var tonläget ett annat.
I SVT:s studio ifrågasatte experten Hanna Marklund varför flera rutinerade spelare fått börja på bänken. Gustavsson gick i svaromål.
– Du kommer fortsätta tjata om att du vill ha tillbaka de äldre spelarna.
Sedan kontrade han med en motfråga:
– Och hur tyckte du det gick då?
Han syftade på 0–4-förlusten mot Spanien under sin första landslagssamling, då flera rutinerade spelare startade.
Men en enskild match mot världsmästarna kan knappast användas som facit för hur snabbt ett generationsskifte ska genomföras. Det var också Marklunds invändning.
Gustavsson har själv sagt att han trivs när pressen ökar.
– Jag vaknar till liv när jag har som mest press på mig och det blåser som mest. Det är ett osunt beroende och har alltid varit så.
Visst har han stått kvar och försvarat sin idé. Men under våren började bortförklaringarna komma allt oftare. Spelarnas bristande erfarenhet, avsaknaden av naturliga ledare och svårigheten att hantera pressen användes som exempel.
Det är inte detsamma som att lägga skulden på spelarna, men en intressant förskjutning hos en förbundskapten som tidigare betonat att ansvaret för prestationerna ligger hos honom.
Tony Gustavsson har aldrig haft svårt att hitta orden. Under sitt första år har han utförligt förklarat sina idéer, beslut och vad som krävs för att bygga ett vinnande landslag.
Det är kanske också det som gör situationen så avslöjande. Det behövs inga kritiker som letar efter motsägelserna när det räcker att lyssna på hans egna ord.
Nu står Sverige inför en ödeshöst med ett historiskt facit att försvara. Landslaget har aldrig missat ett VM och Litauen ska, sett till ranking och spelartrupp, vara en överkomlig uppgift. Men ytterligare ett playoff väntar innan biljetten till Brasilien kan säkras.
För Tony Gustavsson är kniven mot strupen på riktigt.
Han har haft svaren hela tiden, nu återstår att se om han också har lösningen.
För det är inte fler ord Sverige behöver.
Det är resultat.