”Den allra första sändningen jag gjorde för Viaplay var ”Din röst i natten”, en sorts talkshow som Sladjan Osmanagić drev för att snacka ner Champions League-matcherna.
På ett sätt var det väl en sorts inträdesprov, och Sladjan blev både min dörröppnare och min vägvisare in i det nya mediehuset, den nya medietiden.
Vi kände varandra sedan tidigare - främst från Eurotalk - men byggde snabbt upp en närmare relation kring Premier League-sändningarna.
Ingen av oss hade körkort, men varje arbetsmorgon hämtade Sladjan upp mig med taxi i Fredhäll.
Framme vid tv-huset gick vi och köpte frukost på Konditori Bananza på Ringvägen. Och efter sändning släppte taxin sedan av mig igen.
Under hela min första säsong i tv gjorde jag inte en enda sändning utan att Sladjan var med, entusiastisk och intensiv.
Som yrkesman var Sladjan krävande och för mig är det ett positivt adjektiv.
Han nöjde sig inte med halvmesyrer, hade ingen tolerans för hafsverk.
Själv hade han höga ambitioner med sitt arbete, och han förväntade sig detsamma av alla runtomkring honom.
Han var en av dem som lanserade friktion och konflikt som nya ingredienser i svensk sportmedias konsensussamtal, och det svärdet var både blankslipat och dubbeleggat.
Kanske var det så att branschen var för trång och snäv för honom, jag vet i alla fall att han i någon mån själv kände så.
Sedan flera år bodde ju Sladjan Osmanagić i Serbien, och för några år sedan hälsade jag på när Spurs spelade i Belgrad.
Vi hängde en hel dag och en hel kväll, och på sedvanligt sätt klamrade jag mig fast i rocktyget för allt jag förmådde medan Sladjan rökte cigaretter i 140 och smattrade åsikter i 210.
Han var i sitt rätta element där, och mitt i sorgen känns det nu ändå lite fint att sista gången vi sågs var på Marakana där vi tittade på hans älskade Crvena Zvezda.
Tack för skjutsen, kompis!
Sverige var aldrig stort nog för Sladjan Osmanagić. Till sist räckte inte ens världen till.”