Det har gått en dryg halvtimme sedan slutsignalen mellan IFK Göteborg och Västerås SK i det allsvenska mittenmötet.
I Gamla Ullevis innandöme har en man slagit sig ner på en stol.
På huvudet sitter en grönvit mössa. I handen har han en halsduk i samma färger.
Vilket lag Staffan Lagesons hjärta klappar för råder det knappast några tvivel om. Han berättar utan tvekan för flera mediarepresentanter om sin livssituation och upplevelsen på Gamla Ullevi en höstkväll i oktober.
För 61-åringen är det långt ifrån självklart att han får uppleva en sådan här kväll igen.
Palliativ vård
För drygt ett år sedan fick han sitt cancerbesked.
Sedan dess har sjukdomen förvärrats.
– Jag går ju på palliativ vård. Så det är ju vård innan döden. Jag har inte velat att de ska säga så mycket till mig. Mitt jobb är att sova, äta gott och hålla humöret uppe. Då har jag chans att leva så länge som möjligt. Jag vill inte ha något besked som gör att jag blir nedstämd eller börjar grubbla på saker, säger han när han sakligt och lugnt förklarar för Sportbladet.
– Så jag sköter mitt och de sköter sitt. Om de kan göra mitt liv lättare.
Får man vara så ofin och fråga hur du mår nu?
– Nej, det får man vara. Det är inte ofint alls. Det är viktigt att fråga hur folk mår, för annars går de och mår dåligt. Och sedan händer det olyckliga grejer. Jag mår ganska bra, men jag är lite trött. Går jag uppför en trappa lite snabbt måste jag lägga mig ner och hämta andan. Så jag har inte så mycket ork, om man säger så, säger Staffan Lageson.
”Staffan – Vi är med dig”
För att orka ta sig till Göteborg fick han lite extra hjälp.
– Jag fick lite kortison nu till den här helgen, så jag skulle orka och bli lite piggare. Ofta är jag lite smådimmig och trött. Så jag åker en sådan här permobil där ute på landet där jag bor.
Men den här kvällen får han också känna på kärleken från VSK-familjen, trots förlusten på planen.
På läktaren vecklar supportrarna ut en banderoll till hans stöd med orden ”Staffan – Vi är med dig”.
– Fantastiskt. Helt fantastiskt. Jag får uppbackning av så många vänner och supportrar att jag blir alldeles rörd.
Inför matchen mot Göteborg hade Staffan berättat att det här mycket väl kunde bli sista gången han såg sitt älskade Västerås, som han följt sedan 1979, spela fotboll från läktaren.
”Om jag lever, då ska jag se den matchen”
Men han har inte slutat blicka framåt.
Vad har du för planer framöver?
– Jag har ju planer så att jag ser en framtid. Men det är ju det korta perspektivet för det mesta. För jag vet ju inte hur jag mår från ena dagen till andra. Men jag försöker ha lite mål med livet och göra roliga saker.
Och nästa mål är redan utstakat.
Om ett par veckor spelar Västerås i bandyns elitserie mot Broberg.
– Om jag lever, då ska jag se den bandymatchen.
För kärleken till föreningen tar inte slut bara för att fotbollssäsongen snart gör det.
– Är man VSK, då håller man både på bandy och fotboll. Året runt. Is på vintern och gräs på sommaren.